Sidor

torsdag 21 juli 2016

Grillad och plågad i Merchtem.

Välkommen tillbaka till Belgien! 30 grader och typ 10000% luftfuktighet. De senaste nätterna har jag omsatt en hel del vätska om jag ska uttrycka mig återhållsamt. Jag sitter i skrivande stund i badbyxor och känner små små droppar över hela kroppen. Idag har jag gjort come-back på tävlingsbanan efter min sejour i Sverige. Från regnskurar och 15 grader till det här. Väckte upp kroppen igår efter några vilodagar med ett gäng spurter och 10 min av 30-30 intervaller. Jag var nära att kollapsa igår också men det skulle visa sig vara rena barnleken med att faktiskt tävla 14 mil. Jag satt inte speciellt mycket i klungan idag heller vilket var en bidragande orsak till dagens illamående, obehag, värmeslag, magsmärtor, kräklust osv. Jag var med klungan ut från fållan sedan en kilometer eller två innan jag följde en attack, när klungan kom in på hjul på gruppen var en stark jävel loss solo så jag stötte igen och kom ikapp innan banans backe. Väl i backen fick vi sällskap av tävlingens monster. Stijn De Bock heter han. Beryktad för sina vidrigt starka ben och en otrolig illvilja till att INTE ta i. Stijn går direkt om oss båda och spurtar hela vägen upp till krönet. Väl på krönet är jag i princip helt jävla död, men den lilla utförskörningen repar mig något. Såg på strava nu att jag inledde tävlingen med 450w i 3 min där slutet på den sessionen är på krönet efter De Bocks monsterkörning. Jag minns inte helt men jag tror att vi tre får sällskap av en liten grupp och något varv senare en till.

Et voulá! 
Vi blir tillslut ca 20-25st i gruppen. Klungan stretar lite där bak i några varv men med halva tävlingen körd är de borta. Borta från tävlingsbanan också skulle det visa sig senare. Jag mådde illa ganska omgående när vi stack iväg och de obehagliga känslorna steg och blev värre för varje förning. Var nära att kräkas mer än ett par gånger. Med halva loppet kvar vänder jag mig om på en lång jävla raka och ser till min förskräckelse att klungan inte syns till. Jag känner mig kass som fan. Försöker stå över lite förningar men det är svårt att lura sig till vila i en utbrytning där luckorna uppstår lite hela tiden. Det är en viktig tävling för laget och sponsorerna. Allt hänger på mig. Jag skiter i allt och vill bara överleva. Tar ett varv i taget. 9 varv kvar, 8, 7, 6! Flaskan tar slut var 10e kilometer. Häller lite över mig också och känner hur energin riktigt strömmar tillbaka där i 20 talet sekunder innan jag är lika varm igen.

60+ km in i racet: får i mig min första och sista halva bar.
Jag vet att jag måste äta mer, men kan inte. Jag får i mig en halv bar här på bilden och det krävdes en halvliter vatten för att kunna behålla den. Farten i gruppen sänks givetvis allt eftersom tävlingen går och motståndet försvinner bakåt men jag drabbas senare av dödskramp också vilket spär på självmordstankarna ytterligare. Varvets backe är min svaga del men på nåt konstigt avslappnat sätt lyckas jag ta mig över krönet trots krampen några varv till.



Backe...

Med tre-fyra varv kvar tycker jag mig ha koll på läget i backen. Hoppas som fan på att attackerna inte ska börja förrän på sista varvet. Halva backen allt lugnt men tyvärr tyvärr ser jag den gul, vit - svarta dräkten i ögonvrån. De Bock har fått psykbryt och stöter så jävla hårt. Vi har tappat några stycken under loppets gång och är mindre än 20 st nu. Gruppen delar sig i två och jag är givetvis i den andra i mitt miserabla tillstånd. Vi jagar på men precis innan varvning är det nån jävel som får för sig att försöka brygga upp själv och den här gången är jag förutom svinmycket kramp även supermegatrött. Jag tvingas vika ner mig och rullar tillslut i mål själv på en 19e plats skulle det visa sig. Mer än så var jag inte värd idag och jag är nöjd med topp 20 av de 114 som kom till start idag. Kan vara de jobbigaste timmarna i mitt liv detta i alla fall topp tre...

måndag 18 juli 2016

Andra halvan av mitt svenska sommarlov

Hoppsan. Har inte skrivit här sedan linje SM. Tiden har gått fort. I tävlingsväg har jag hunnit med ett stycke Kortbane-SM och U6 cycle tour.

Kortbane SM körde jag med rester av hosta och förkylning i kroppen. Benen kändes konstiga. Jag utnyttjade mina belgienskills och lyckades sitta med hela racet. På sista varvet försökte jag köra lite men Richard Larsen såg till att det inte blev någon vidare körning från min sida. Jag slutade på 15:e plats. Riktigt obehaglig tävling men vädret var fint.



Ett par dagar senare dunkade vi ner gamla skodan till Västergötland för sex dagars etapplopp i Tidaholm. Min femte upplaga sedan 2011. Har har jag plågats, lidit och inspirerats många gånger sedan jag började tävlingscykla. Jag minns 2011 års upplaga som en av de mest omtumlade veckorna i mitt liv. Kroppen på helspänn i en vecka. Årets upplaga var kanske det bästa startfältet någonsin på elitsidan med runt 160 galningar på startlinjen. Givetvis skall det köras tempo både en och två gånger i vanlig ordning. Jag körde cervelon all in under veckan och försökte att inte ha några resultatmål med tempoloppen. Prologen körde jag 440 NP i 4 minuter och 57 sekunder. Det räckte till mitten. Jag var rätt nöjd med min prestation men det skulle vara kul att ge den där jävla prologen en ny match nästa år med tempocykel. Etapp två var en regnig och geggig historia. Jag gick in med gott självförtroende och var bland annat solo i 7 km i inledningen. En generellt passiv seg klunga hela veckan och attackerna stod inte direkt som spön i backen likt flandern. Jag hade grymt kul på etapp två. Tyckte mig vara värd ett bättre öde än den 52a platsen jag spurtade min in på i en tredjeklunga. Etapp 3 är den långa härjaetappen på 186km. Jag ville gå loss idag men missade den fem manna grupp som stack efter 20km. Var nära att brygga upp men vår grupp var för hotfull och resten av klungan tyckte det räckte med fem. Tre berg la sig i tät och sedan var resten av tävlingen en transportsträcka till spurten. Där fick jag inte vara med idag. Bakhjulspunka med 5 mil kvar. Ingen neutral servicebil, ingen kvastbil, ingenting. Sjukt tyckte jag. Promenerade till närmsta civilisation. En camping. Fick låna en mobil, kläder och dessutom se froome och sagan gå loss på dagens touretapp. Inte det jag hoppats på när den dagen startade men vad ska man göra i efterhand...

#Sthlmess fick gå i mål på etappen. Tillskillnad från ik.


Etapp fyra var GP loppet på 52km. Jag var astaggad. Det var alla andra också. Banan svalde inte cyklisterna något vidare och efter en kaosartad inledning med omstart efter ett antal läskiga krascher kom vi iväg. Tre berg körde en 5 mil lång lead out. Och tog hela pallen tillslut. Jag startade längre ner i fältet och ängnade 20 av 23 varv med att avancera till topp 10 där det tog stopp. Jag satt i en bra position i det utdragna fältet. Helt okej ben. Men på de sista varven klarade jag inte av att blockera alla cyklister som kom från höger och vänster. Slutade 23:a. Hade inte en milimeter mer att ge idag och med tanke på att det var spurt så får jag vara nöjd. 46,6 km/h i snitt efter omstarten. Måste vara något slags rekord för den banan..

Etapp fem vill jag helst glömma helt och hållet. Tidig start. Jobbigt. Hade ändå en god moral första två kilometerna av tävlingen tills regnet började ösa ner. Ville bara bryta. Lite pga att mina bromsar likt många andras inte tog så bra men mest pga mina stora mörka glasögon som immade och droppade igen något förjävligt. Då jag startade med tempodräkt gick de inte ner i de små fickorna och diket var inget alternativ. Jag har ju redan dödat ett par Oakley i år så de här ger jag inte upp så lätt. Jag kände mig livsfarlig i klungan och jag försökte minnas hur banan gick.Planen var att överleva till varvningen där jag skulle ge glasögonen till mamma/pappa. Tyvärr tappar jag klungan i den lite brantare utförskörningen och jag är nära att ha ihgäl mig själv både en och två gånger innan jag kommer till varvningen och kan lämna ifrån mig brillorna. Ingen jävel har lust att pace:a upp mig efter det och moralen är inte på topp. Åker ner till starten och duschar. Skitrace.

P15-16 all over again


Sista tempoetappen. Har sällan känt mig så laddad inför ett tempolopp på linjecykel. Värmde upp top notch och preparerade verkligen mig själv så bra som jag kunde göra den dagen. Fick låna brorsans (min gamla) tempohjälm för att kapa sekunder... Höll ihop bra mentalt ut till vändpunkten men hade en liten svacka på vägen hem. Väl på upploppet fick jag fart på kroppen igen. Hade som mål en tid på 19,30 och drömmål att slå brorsans tempocykeltid på 19,15 men missade båda två då jag gick in på 19,45min. 17 sekunder bättre än mitt personliga rekord 2014 då med tempocykel. Jag snittade 363w under loppet och hade 43km/h i snitt. Besviken över att farten inte blev högre än så med den effekten men det är väl så det är att köra linjecykel. Jag har nästan fått lite blodad tand på det här med tempo nu och är sugen på ett SM nästa år... U6 inspirerar fortfarande alltså. Även om jag är missnöjd med touren överlag så fick jag ändå ett par fina stunder. Nästa vecka ska jag för första gången i mitt liv köra ett etapplopp i flandern. Ronde van Vlaams brabant. Innan dess ska jag beta av en kermis också...

tisdag 28 juni 2016

SM 2016 the story

Ju bättre man mår desto sämre bloggar. Trotts detta ska jag försöka göra ett undantag idag. Det är ju trots allt SM jag skriver om. Alltid ett mål med säsongen. Efter vårens intensiva tävlingsperioder kommer den smygande. SM nervositeten. Även om jag inte kände mig jättenervös inför årets upplaga. Jag är i mitt livs form både mentalt och fysiskt. Jag hade väl mina förväntningar, men topp 20 har varit ett litet mål jag satt upp innan.





Dagarna innan start här var jag galet peppad. Solen sken och jag tränade mycket hårdare än planerat. Energiboosten av att få komma hem igen snabbade på min återhämtning rejält. Tisdag skulle varit 1h lätt cykling - slutade i 4h ink lagtempointervaller med Sthlmess. Onsdag bröt jag ny mark i intervallandet då jag snittade 330 och 340w under 2x10 min set med 30-30 reps 15-15. Torsdag var en planerat lång dag och det blev det också. Körde med Crosstompa och brorsan. Kör ungefär 2-3km/h fortare nu på distanspassen än sist jag var uppe i dalarna så fick skarva på 30 km extra för att få ihop fem timmar. Tompa spöade oss i skyltspurter och vi hittade en trevlig traktor-pace mellan Yttermalung och Malung. Torsdag blev midsommar, midsommar lördag. Jag var egentligen fit for fight redan under brorsans linjelopp. Struntade i väckpasset. Rullade ett varv på banan i civilskor och hjälpe motala langa flaskor. Det var också på lördagen som jag började ana oråd ang vädret. Det skulle dagen efter visa sig att väderleksrapporten var helt åt helvete. Åt det sämre hållet.

Dagen efter var det dags. Det började droppa lätt påväg till startområdet och en timme senare var det skyfall. Körde banan ett varv precis innan starten. Blev positivt överraskad av greppet på banan och min motivationssvacka stagnerade en aning. I övrigt var jag nu inte alls nervös. Har hopplöst svårt att motivera mig i regn nuförtiden. Kanske har med krascherna att göra. Oklart. Bromsarna tog inte speciellt mycket och min tänkta offensiv fick läggas på is tillsvidare. Intalade mig själv om att det skulle torka upp senare under eftermiddagen. Så blev det inte. Första varven fick jag ta i lite för att sitta kvar i tätgruppen. Vi tappade säkert halva klungan första två varven. Jag försökte ta ett varv i taget och följde mest hjulet framför. Det gick iväg en grupp och tempot gick ner. Några återansluter till tätgruppen och ja skulle gissa på 40-50st totalt kvar i klungan. Satt långt bak i några varv. Team Ormsalva drar pliktskyldigt i tät. Efter ett tag börjar det bli trist där bak så jag tar mig upp en aning. Helt okej ben. Varken eller. Då och då spöregnar det extra hårt och ibland bara duggregn. Svängarna inne i city är lite nerviga. Får ett bakhjulkast inför en sväng men försöker hålla kvar fokus. Äter, dricker och sitter på hjul. Crosstompa underhåller oss i hårnålssvängarna med diverse downhillkonster. Generellt kan det vara bra att inte fokusera på enstaka individer i en klunga då det kan skapa spänningar men det var svårt att hålla ögonen borta i det här fallet.



Varven tickar på i Västmanland. Fan vad det regnar. Den tekniska banan gör att tiden går fortare. Någonstans 10-12 mil tar ormsalva slut i tät. Jag sitter mitt i klungan när det smäller till i tät. Vi kör fort igen. I city tappar vi täten en aning och tvingas kötta järnet. Efter 5km lagtempo kan vi återansluta till täten igen. Nu är det inte mer än 25-30 kvar i täten. Tempot sänks en aning igen men varvet senare är det en ny forcering. Jag ligger på gränsen nu. Bangar ur i en sväng och hamnar uppe på trottoaren. Lucka. Då jag orsakat kaoset tar jag på mig jakten i bästa möjliga mån. Det är nya luckor nu. Rullen jag täppt tillhör avställda cyklister. Några bakom mig gör en sista forcering och lyckas gå ikapp men jag är bränd. Vi är en liten jagande grupp och det känns som om vi är pågång att ansluta till tät igen men vi tappar ytterligare tid inne i city. Väl ute på upploppet är mina ben totalt massakerade, Knappt så jag kan trampa överhuvudtaget. Sitter nätt och jämnt med Brengdahl från Hymer. Hamnar tillslut med Johan nystrand, marcus persson, brengdahl, robert pölder och senare Staffan A och Mackan Johansson. Vi har tre varv kvar att harva runt. Jag försöker äta och dricka lite men känner mig fortsatt riktigt riktigt väggad. Väggad och otaggad. Tänker att det måste vara 30 st kvar framför minst. Jag vill bara gå i mål. Den fruktansvärda känslan lägger sig något när klockan ringer för sista varvet och sista fem kilometerna känns lite mindre fruktansvärda. Vi går i mål och jag blir positivt överraskad över att jag bara är 79:e sämst idag - Alltså 21:a plats. Se där. Nästan topp 20 ändå.          




lördag 18 juni 2016

Bra start..

Tjena alla monsterdiggare.

Morgondagen blir en intensiv rackare så jag vågar inte utlova någon blogg. Kanske. Jag har tävlat idag och ska tävla imorgon också plus att jag tänkte cykla till och från 14 milaren och kanske få till ett riktigt legendpass.

Tävlade med psykopatglasögon idag. De fyllde sitt syfte idag helt klart och speglade väl mitt humör också. Startade dagen med god moral även om benen kändes ganska kassa när jag värmde upp. 200 meter efter masterbilen gasat på gick jag på attack och sedan var jag inte i klungan speciellt mycket mer. Första varvet var vi loss fyra stycken. Vilade mig i några kilometer i klungan och när nästa grupp körts in skickade jag på igen och fick med mig en ny trio. Vi fick snabbt sällskap av ett litet gäng och vi körde på ungefär så snabbt som gruppen klarade av. Kände mig ansträngd men stabil. Tog mycket ansvar i gruppen. Ville iväg från klungan till varje pris och helt ärligt så brydde jag mig inte speciellt mycket om jag skulle tröttna lite på slutet. Jag vill köra hårt och känna mig aktiv på tävlingarna i första hand.



Efter ett antal varv kommer en liten grupp ifatt bakom. Gruppen består av i stort sett alla starka som inte redan satt med i utbrytningen. Verkade lovande redan här. Vad som inte var lika lovande var åskmolnen som drog in över Grimbergen. Hatar regnet så in i helvete just nu. Jag hatar att känna mig orolig i svängarna. Äcklig belgisk betong, pavé och släta gatstenar. Ingen hit i blöta förhållanden.



Inte långt senare börjar det droppa och sen vräker det ner ett tag för att sedan regna till och från resten av eftermiddagen. Jag försöker att hålla moralen hög då jag trots allt redan är i utbrytning och bara behöver gå runt i en mindre grupp till skillnad från de bakom. Vi tappar ungefär 3 km/h i snitt i med regnet och jag känner mig ineffektiv runt banan. I solen känner jag mig effektiv och taggad. Vi är 15 stycken i gruppen och vi går in i tempomode* (Första delen av en utbrytning kör man alltid som in i helvete för att bygga upp lucka till klungan, när klungan är tillräckligt långt bakom sänker man farten). Glasögonen åker ner i bakfickan och jag känner mig inte ett dugg cool längre.  

Livet leker
När vi är typ halvvägs går lagets monster Kristoff iväg solo i några varv. Jag ser tillfället att slippa dra lite till skillnad från dittills då. En jävla miss skulle det visa sig. Rule number one när du tävlar i regn: Ligg långt fram. Även om det handlar om en 15 manna grupp. Vi passerar banans pavéavsnitt och jag slirar mig över det men tappar någon meter i efterföljande kurva. Nästa sväng är av model betong/plattor/kant. Jag tvingas chansa lite men vågar inte lägga ner cykeln utan fortsätter ut i gruskanten. Luckan är 10 meter. Jag kör allt vad jag har men kan inte ta mig tillbaka. Kör hårt i ett varv ungefär innan jag ger mig. Tappar grupp på grupp och bryter ganska snabbt. Riktigt irriterad är jag. Värdelös förlorare. FAN i h-vetes j-a s-t. Lagledare som står och glor. Fruktansvärt irriterande. De fattar ingenting ändå. Skiter i dem. Sitter och tjurar en stund i bussen innan jag kommer ut lugn igen.

Inte jag på bild men det var det här man hade att jobba med idag. 
Var för övrigt påväg mot ett riktigt effektrekord idag då jag snittade 300 watt innan jag klev av tävlingen. Var inte slut fysiskt på långa vägar men mentalt kom jag ur balans när regnet kom. Hade liksom kassa ben inledningsvis i tävingen också men slet mig igenom och ur den perioden. 353 watt räckte inte för att komma tillbaka till tätgruppen. Man är ju inte hur stark som helst. Tur det så man slipper köra bra varje tävling man ställer upp i. Nu är det en ny dag imorgon och då ska jag gå loss igen. Sen är det bara att packa väskorna och flyga hem för en månad. Ska bli såååååå jäkla kul på alla sätt och vis faktiskt.

torsdag 16 juni 2016

Dammat av kermisbenen, svenskar i klungan, nattcykling osv

Jag har tampats med lite moralproblem den senaste tiden. Längtar hem. Till familj och tävlingar. Träningsmoralen har varit god men har haft svårt att längta efter belgisk racing efter senaste gången två benskrap på 10 minuter. I söndags skulle jag tävla, var det tänkt. Jag var slarvig och glömde mobilen hemma. Cyklade 20 km till där jag i princip var säker på att finna starten enkelt. Dagen till ära var den belägen lite utanför orten och efter 50 minuters snirklande i Wolvertems utkanter la jag ner. Gasade hem till Buggenhout och stack ut på långpass istället. Var så frustrerad att tävlingshjulen fick sitta på.

Som tur var fick jag en ny chans igår. Jag tog tåget på egen hand. Start 18.00 ca 35km hemifrån. Motivation allmänt låg vid avfärd. I kön till inskrivning träffar jag på Jonas Orset och blir på bättre humör. Oslomål och poyang lake minnen fungerar som motivationshöjare. Därmed var kvällens väskpassare utsedd även om det inte var Jonas personligen. Han skulle ju tävla. Jag blev som vanligt grymt bra mottagen. Fick en massa godis bland annat. En anledning till moralsviktandet innan start hade att göra med vädret. Det såg riktigt mörkt ut vid start och några droppar föll också under racet men till 90% fick vi tävla på torra vägar. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag ville hitta på i tävlingen. Jag vill få med mig en bra känsla hem till Sverige så attacker stod högt på önskelistan. Efter 4 km är en duo iväg med liten lucka. Jag följer min första attack. Två andra och jag. Benen känns bra. Vi kör in duon och bildar en grupp. Ett par till kompetenta åkare kommer upp och vi sätter fart och håller undan i 15 km. Kastar ett getöga på garmin och ser 320 snitttwatt första 20 minuterna så bestämmer mig för att chilla lite. Efter en stund går jag upp och kör lite mer, vilar igen osv. När jag kommer ner till klungan sätter jag nästan gelen i halsen då jag ser Upsala CKs röd-vit-svarta dress dyka upp. Det visar sig vara den gamle kanonen Jan Mattsson. Marcus Linder är också med. Det betyder alltså årsbästa i antalet svenska deltagare i belgisk tävling !





Nån typ av grupp går iväg efter 4-5 mil. Läget känns hopplöst men i ett nafs är de alla inkörda med 3 mil kvar att cykla och nu blir det åka av igen. Jag försöker med det jag har. Jag är inte starkast men helt ok. Det är ett par cyklister som aldrig tycks lämna topp 10. Jag tar micropauser mellan mina försök. Vi kommer iväg med lite grupper men de håller aldrig någon längre stund. Det krävs en extraordinär grupp för att hålla undan idag och flera contilag vill ha en spurt idag och håller fart i tät. Trist. För mig som inte har någon spurt. Om alla starka jävlar gav sig fan på det hade det lätt kunnat gå iväg en mindre grupp igår. Vi går ut på sista varvet. Med 4 km kvar att köra skickar jag på. Det stannar av en aning och jag är solo. Jag ger det en chans. Måtte man bara vara cancellara nu tänker jag medan effekten droppar. Från runt 400w ner till tröskel på 340w. Soloräden håller knappt en kilometer innan jag är inkörd och kontrad. Den gruppen blir ganska snabbt inkörd den med och spurten är ett faktum. Försöker hålla mig framme men har inte speciellt mycket kräm kvar. Planen är att försöka gå in topp 30 och gå hem med en liten slant men upploppet är långt och blåsigt. Benen är sega. Duger till attacker men inte till spurt. Ingen överfart. Rullar in 52:a. Nöjd förlorare. Jag hade kul och benen var okej. Moralhöjare.





Köpte en enkelbiljett på tåget med en tanke om att samla lite mer mil genom att cykla hem. Då regnet såg ut att hålla sig borta så bestämde jag mig för att köra på det. Kolla kartor är ju för fegisar så jag körde lite på chans. 21.00 rullade jag från målplatsen. Hela äventyret finns att skåda på STRAVA men vad som skulle kunna tagit typ 75 min tog istället 1 timme och 50 min. Jag gjorde en kostsam miss i Mechelen och hamnade för långt norrut. Kanaler överallt. Med 5 km kvar att köra var det i princip helt mörkt men det gick strålande fint trots det. Kl 22.44 checkade jag in på mitt rum. Det var först när jag lev av cykelskrället som jag kände hur trött jag var. Stirrig och handlingsförlamad. Men nöjd. Över förväntan stark på vägen hem. Jag var väl ingen raket direkt men uthålligheten och grunden finns där i alla fall. Försökte köra över 200w där det gick att cykla och kunde öka på något sista 30 minuterna. En halv marsbar blev energiintaget efter tävlingen så jag lär ju inte bränt speciellt mycket kolhydrater där i skymningen.

Nu väntar en (kanske två) race i helgen innan jag flyger hem på måndag.

lördag 11 juni 2016

Lite träning och övrigt käbbel

Jag dammade av kort-kort intervallerna för första gången på två år igår. 3x10 min med 15"-15" resp 30"-30" var planen. Optimistisk plan. Den höll inte. Redan fem minuter in i den fösta 10:an led jag nåt så hemskt.. 2x10 minuter basta. Att hitta en väg utan hinder under 10 minuter är inte alltid det lättaste i Flandern men cykelbanan längs med floden Schelde funkade helt ok igår även om det inte är Äppelbo väg 45 vi talar om. Sjukt bra grejer de där kort-korta intervallerna. Snabb återhämtning, det är nyckeln till mycket inom landsvägscykel och framför allt för oss som dåliga på allting. Jämförde snittet under seten med den två år yngre Hannes. Den två år yngre Hannes brukade snitta mellan 270-280 watt under 10 minutarna. Det var mitt första år i elit och för det mesta gick det åt helvete om man bortser från den dagen jag tog KOM i baggbobacken utanför Falun och första 13 milen på SM kinnekulle där jag satt topp 25. Dagens om än lite förkylda Hannes körde 321 watt på första och 311 watt i snitt under andra blocket. Kul att se. Även om det inte bör komma som någon överraskning. 2014 var jag supernöjd om jag tog mig i mål överhuvudtaget på ett kermislopp och 2016 kör jag för att vinna även om jag inte gjort det än.

Dräglande stum vinglar jag hem till Buggenhout och tar en kaffe på local-puben. Snackar fotboll. Tvingas in i samtalet. Belgarna tror Sverige slutar trea i gruppen under fotbolls-EM. Vi är överens. De var schyssta. Hade gärna sett ett koppel på hunden bara, och att jag hade blivit lämnad ifred. Jag var inte sugen på öl heller.

Själv i huset. Känns tomt. Tittar först Dauphine Libere på fransk TV där Froome vägrar att ställa sig upp förrän alla andra har blottat sig. Bara Richie Port klarar av att gå med tillslut. Coolt tycker jag. Älskar stjärnor som levererar. Inga jävla skrällar. Nej tack. Skarvar i Dophine Libere med Gudfadern. Det slutade med DNF. För mig del, för lång film.

På kvällen fotbollen. Premiär. Såg mest fram emot Zara Larsson på invigningen men matchen var också bra. Det slutade med att jag hejade på Frankrike. De blir ju så ledsna annars. Tokpatrioter som de är. Äckliga stridsplan med färggas på invigningen. Sjuuuuukt imponerande.

I skrivande stund sitter jag och funderar på när jag ska orka sticka ut på mitt väckpass. Har börjat ogilla väckpass mer och mer sedan jag kom till Belgien. Det saknar syfte eller åtminstone har ett tråkigt sådant. Förbereda mig inför morgondagens tävlingscomeback. Det känns som om jag har varit borta svinlänge. Typ ett halvår från tävlande. I verkligheten har det gått sex dagar. Det är inte lätt det här med att vara cyklist på heltid. Sponsorerna förväntar sig "stordåd" imorgon. Jag tänker mer på SM just nu och hur kul det ska bli att komma hem. Skulle vara ännu trevligare om man dessutom kunde göra något mer resultat innan dess...



   

tisdag 7 juni 2016

Blandat

Idag fyller jag 21 bast. Nu var det sagt.

Födelsedagen har hittills börjat tip topp. Jag är halt efter kraschen i söndags och jag är dessutom förkyld. Annars rullar det på bra. Den 20:e juni beger jag mig hem till Sverige för sommarlov så det återstår inte så värst mycket här i Belgien innan dess. Mina kanske största mål för säsongen är redan avklarade men det betyder ju inte att det inte skulle sitta fint med en till pallplats eller en seger nu under den andra halvan av säsongen.

Sedan jag skrev sist har jag hinnit riva av tre starter till här i flandern. Alla 1.12B kermis. Jag hade riktigt fina ben dagen efter tisdagens race i Schellebelle. Jag var aktiv racet igenom men hamnade lite mittemellan tyvärr. Fick beröm av cyklisterna i tävlingen men publiken kom fram efteråt och undrade hur jag kunde vara så kass och bara vara 29:a i mål!? Det är inte lätt det där att vara publik.

Vilade torsdag men tog nya tag redan på fredagen där det var GP-lopp i västflandern. Häftig inramning med galet mycket spurtpriser. Spurtpriserna ger jag fullkomligt fan i. Jag är ute efter kontrakt och kontrakt får man genom slutresultat och eller offensiv cykling. Jag provade att ta det 100% chill första 40 km av 110. Jag vet att det mycket sällan går iväg en avgörande grupp så tidigt den här tiden på året. Taktiken visade sig vara klockren för dagen då det var samlat efter fyra mil. Trots detta hatade jag varje minut första timmen. Att bara se grupper gå iväg och köras in och sitta maktlös långt bak i klungan. Efter 40km tog jag mig planenligt upp i fältet och började vara med på riktigt. Lite fräschare ben än vanligt då jag kunde åka med på 220 avg watt. Andra delen av tävlingen snittade jag 275 watt. Tyvärr missade jag en stor grupp i slutet trots snålandet inledningsvis. Hade väl inga toppenben direkt och med tre varv á 3 km kvar av tävlingen bestämde jag mig för att försöka köra in gruppen. Det var en fruktansvärt kasst samarbete i det som var kvar av klungan. Attacker avlöser varandra och allmänt stök och bök. Jag vill bara inte gå i mål i en andragrupp. Skiter lite i resultatet. Tar några ordentliga förningar och får även hjälp av några andra med liknande tankesätt. Med 1km kvar tar jag min sista förning, vi är nära nu och jag faller igenom lite och låter alla wheelsuckers ta den sista luckan. Med 500 kvar har vi anslutit. Jag sitter långt bak och är dessutom trött(!?). I mål 54:a. Skitlopp...

Söndag


I söndags var det nytt race utanför Antwerpen. Jag kände mig inte heller idag speciellt bra i benen. Det kanske hade sina förklaringar i med att jag blev sjuk på kvällen. 65km hann jag köra innan jag sladdade omkull i en rondell i regnet. Påväg till målområdet kraschade jag igen, nu ännu värre på spårvagnsrälsen. Misär. Gled flera meter med benet mot den grusiga asfalten. Böjde växelörat, slet sönder min fjärde styrlinda för året, slet sönder tempodräkten...

Söndag innan regnet och kraschen


Nu är jag ganska klen generellt. På söndag är det ett viktigt hemmarace med laget i Wolvertem. Det vill man ju inte missa... Eller bör inte missa rättare sagt. Jag skulle aldrig tävla med halsont i ett sånt här lugnt skede av säsongen men det bör inte vara någon fara att bli bra tills dess. Har bestämt mig för att när jag blir frisk, damma av mina gamla juniorintervaller igen som uppladdning inför SM. 15-15 och 30-30 intervallerna. Intressant det där att jag designade intervallprogram för sex år sen som jag återupplivar idag. Det är on point. Återhämtningen mellan anaeroba insatser är A och O i landsvägstävlingar. Det är först på senare år kort-kort intervallerna blivit riktigt populära bland proffscyklister. Jag är ganska säker att jag där för sex år sen hämtade min inspiration från någon artikel i cykeltidningen kadens skriven av Fredrik Ericsson. Jag brukade läsa artiklarna om träningslära om och om igen där på Stora Lundbyvägen i Sorunda. Inte nog med att jag brukade plåga mig själv med kort-kort intervallerna utan jag var även flitig med att lägga in dem i brorsans träningsplanering. De gav bra form då och kommer göra det nu också.