Sidor

torsdag 22 september 2016

Träningsbalans

Tänkte skriva av mig lite idag på ämnet träning. För en gångs skull. Jag brukar inte skriva så mycket om träning i vanliga fall. Framför på grund av att jag inte tränar speciellt mycket här i Belgien... mohaha...

Det kan vara sjukt frustrerande att försöka optimera sin prestation i en så oförutsägbar och spretig sport som landsvägscykel. Ibland undrar jag varför jag inte håller på med typ löpning. Löpning måste vara bland de enklaste sporterna på planeten. Man tränar för att kunna springa så fort som möjligt på egen hand på en bestämd sträcka. Är man friidrottare är dessutom alltid underlaget desamma och banan alltid platt. Möjligheterna att optimera sin egen prestation är i det närmaste idiotsäkra. 

Cykel är dock en annan femma. Landsvägstävlingar. Linje. För nästan alla landsvägsåkare sträcker sig de fysiska kraven från tekniska varvlopp på under timmen till 7h långa bergsetapper i alperna. Någon gång under året ställs jag inför utmaningar som närmar sig sportens ytterligheter. Från Kortbane SM som kan ses som det mest anaeroba, mest explosiva tävlingen under året till bergsetappen på Fleche Du sud i våras där jag inte behövde gå över 850 watt en enda gång och harvade runt över 4h upp o ner i de luxemburgska backarna. De flesta proffs har inte råd med att vara kompletta landsvägscyklister, vilket leder till specialisering. Specialisering ger självförtroende och gör att du kommer närmare din maximala potential även om det finns all aroundcyklister som kan göra resultat i många typer av race. Som amatör/U23 förväntas du i princip behärska all typ av åkning. Oftast slutar det med att man anpassar träningen i viss mån till de utmaningar som kommer. Inga större problem med det egentligen. Problemet kommer när man ska tävla i oförutsägbara tävlingar. Tävlingar som varken är superexplosiva eller superlånga bergsetapper. Ja, jag talar om belgiska kermis...

Bergstempo, en av de mindre svåra grenarna att optimera med precision


Kuperade linjelopp, även dessa är hyfsat lätta att förutspå och förbereda sig inför
Lätt, lättare, kermis? Oförutsägbart, ojämnt och spetigt. Hoppas på det bästa och tävla så mycket som möjligt?

Belgiska kermis måste vara djävulens påfund. Tävlingarna är ofta runt 2,40h långa. Varken kort eller långt. Vädret är oförutsägbart. Det kan blåsa orkan vilket gör effektutvecklingen jämnare, det kan vara massor av svängar, massa igångdrag, mindre svängar osv. Ibland liknar tävlingarna svenska GP-lopp men ibland utvecklar de sig till rena uthållighetsrace, där hög tröskel/uthållighet väger tyngst. Hur ska man kunna säkerställa en formtopp i såna tävlingar? 

Hur cyklister i praktiken väljer att tackla problemet är lite olika men i de flesta fall handlar det om följade: 

# Tävla massor
# Hoppas på det bästa   

Jag kanske är girig här men jag skulle nog vilja kunna välja min formtopp lite mer precist än såhär? Visst, ibland kommer formtoppar. Veckor av konstant bra form. Man tävlar på och tänker inte så mycket, tids nog kommer en tuffare period. Samma jävla motstånd, samma banor men tamme fan så mycket svårare. Ibland vet man varför men oftast inte alls varför det gick bra resp dåligt. Varför körde jag över 270w på tävlingarna i slutet på maj och bara 245w igår?  

Det finns cyklister som alltid är i bra form. Åtminstone tror alla sämre cyklister det. Steven Cathoven är ett bra exempel. Han har varit proffs i över 10 år men bestämde sig för ett antal år sen att nu får det vara bra och började tävla på nationell nivå istället. 

I förrgår blev det en missad utbrytning för Stevens del men igår var ordningen återställd. Seger #17 för säsongen...

Steven är en puncher. Han kan plocka hem nästan vilket smågruppsspurt som helst mot vilka som helst. Har är även bland de mest åkstarka i Flandern med en tröskelfart många aldrig kommer kunna uppnå under denna livstid. Har man de här två förmågorna blir man svårslagen. I kombination med över 10 års proffsrutin i kroppen. Hur tränar då Stenven tänker man genast? Jag ska inte påstå att jag har träningsprogrammet framför mig, men jag vet att han varannan vecka jobbar nattskift på fabrik och hans träning går i stora drag ut på att tävla. Punkt. Har Steven alltid toppform? Svar nej. Han är så stark att även hans sämre dagar kan leda till vinster om saker och ting flyter på. 

Vi kan leka med tanken att jag nästa år lyckas förbättra mig hela 10% på tröskel. Vore högst osannolikt då jag hade en stor prestationsförbättring till den här säsongen men ändå, på tävlingen ovan var jag endast 28 sek efter Steven som vann, i klungan bakom. Kanske inte verkar vara en så stor skillnad men jag kan intyga att skillnaderna är enorma i vad man kan hitta på under tävlingens gång med Steven resp mina egna ben igår. 245 snittwatt lyckades jag kräma ur under de 11 milen. Hade inte en watt till att klämma ur mig, den dagen. En annan dag i år körde jag 270w i merelbeke, var med på alla utbrytningar av värde samt var tvåa i tävlingen. Det är en stor skillnad i känsla. Hur som helst, 10% bättre ben 2017 ! Jag har en sämre dag (likt gårdagen) men då jag blivit 10% bättre kommer jag alltså ändå trycka 270w! Jag kanske till och med skulle varit med på det här fotot där uppe. (Sist i spurten såklart men ändå). Tanken på att min sämsta dag för året skulle motsvara min bästa just nu är en hisnande tanke. Jag får nästan lust att hoppa upp på hojen nu på stört trots att det är vilodag. Det jag vill säga är bara att är man tillräckligt bra kan man vinna trots frånvaro av toppform. Kul va? Jätterolig slutsats... 

Men är det inte möjligt att kunna ha fler tävlingsdagar än vad jag haft i år där benen är nära toppskick? Jag vill verkligen tro att det är möjligt även om inte Steven behöver bry sig om det längre som avdankat proffs med familj. För trots allt vet jag att i mina bästa stunder, kan jag vara med i toppen på såna här tävlingar. Jag har ju gjort det förr och gör det med jämna mellanrum. Grejen är bara att jag vill kunna göra det oftare. Jag vill kunna välja min toppform på ett bättre sätt. Ungefär som i Italien senaste veckorna eller som ett tempolopp... 

Aerobt vs anaerobt träningsfokus: 

I med att jag varit i italien nyligen och segat till mig i bergen har jag fått ta del av för och nackdelarna med att vara stark aerob resp anaerobt tränad inför kermisloppen. Innan Italienresan var jag en annan cyklist kan man säga. Mera explosiv, ganska bra på att rensa syran från musklerna snabbt osv. Jag led också mera på tävlingarna. Benen svider hårdare i en anaerobt tränad kropp. Min form var inte kass, men jag kände att jag hade tappat i tröskeleffekt och hade svårt att driva på egen hand i tävlingarna för att skapa något. Bra klipp, sämre tröskel kan man sammanfatta det hela med. 

Två veckor av distansträning, tröskel och mediumfokus rådde bot på mitt tidigare problem. Jag förbättrade mig i tröskeleffekt ganska markant under de två veckorna. Hade fått tillbaka min grund som cyklist. Blivit en maskin. Behovet av vila minskades markant, liksom behovet av mat under träningspassen. Bättre tröskel, sämre klipp.   

När jag sedan återvände till Belgien märktes det ganska snabbt (vilket var väntat) att saker och ting nog gått lite till överdrift. Man behöver vara anaerobt tränad i Belgien för att kunna möta de krav som ställs. Framför allt som seg gnetcyklist som mig själv som inte har något gratis i det anaeroba avseendet. Vad jag märkte var dock att benen gjorde mindre ont på tävlingarna. Både igår och i förrgår. Det går även att se på bilderna från tävlingen att jag liksom aldrig spränger mig själv. Jag tappade i utgången på svängarna några gånger igår tex. Vidrigt är det. Cyklisterna bakom skriker förolämpningar i vredesmod när de täpper luckan. För två veckor sen hade tävlingen varit över för min del när en sån grej händer. Inte igår, några kilometer senare var jag uppe i täten igen på klungan, som om inget av det tidigare skett överhuvudtaget. Visst, jag var inte kapabel till att hitta på speciellt mycket, men med tanke på att det var en skitdag var det ändå en behaglig tävling. 

Jag vill inte tillbaka till mitt tillstånd innan italien. Målet är istället att försöka hitta en balans mellan förmågorna där jag tror hemligheten till bättre kermisresultat sitter. Som jag sa tidigare så önskar man ibland att man hållit på med löpning, men kanske kan man nå hyfsat långt i kompromissandet ändå. Vad har man för val? Cykel är ju trots allt hundra gånger roligare än löpning och då lär man väl bita ihop och köra...             

tisdag 20 september 2016

Från Italien tillbaka till Flandern för att göra upp...

Det var med en god motivation jag lämnade red Devils för två veckor sen. Red Devils kallas belgarnas kära fotbollslag förövrigt. Även om motivationen var på topp har jag inte haft en sådär superkänsla i benen den senaste månaden med undantag för en tävling i Puurs i slutet på augusti. Benen har känts instabila formmässigt. Där jag haft varierande känsla loppen igenom. Jag anade att lite pasta frutti di mare och mera grundtimmar skulle kunna bryta den där trenden så det var lite det som var målet med mina veckor i italien.

Ibörjan av lägret kände jag mig helt jävla novis i backarna. Den annorlunda tramdynamiken gör dig osäker och jag kände mig faktiskt som en spurtare första dagen i sadeln där jag gärna gick ut alldeles för hårt i backarna hela tiden för att sedan falla igenom. Ett typexempel på det var i Colle Langan norr om Bordighera där vi bodde. Körde ett test där efter bara nån dags träning i bergen och mycket riktigt var andra halvan ett ras utan dess like. Jag lyckades i alla fall hålla de andra tiderna bakom mig så rullade hem med KOMet men det var ingen övertygande uppvisning. "Bara" 342w klämde jag ur mig också över de dryga 36 minuterna.

På bara några dagar förändrades sedan min fysik från grunden. Jag körde nästan 370w i Col d Vence några dagar senare. Även om jag inte rådde på den rutinerade Flockharts tid var det ändå ett steg i rätt riktning. Ytterligare några höjdmeter senare slog jag på stort i Col de la Madone där jag pressade mig upp ca 90 sekunder snabbare än januarilägrets PB. Tog mig in på topp 10 genom alla tider. SOM MAN LÄNGTAT. Viktigast av allt, endast 12 sek från den rivierans secret pro "Kong Fúfú". För de som inte är update på vem den killen är rekommenderar jag verkligen den här artikeln av Café du cycliste...

-----------------------------------------------------------

Igår landade jag återigen i Flandern. Jag är här för att göra upp. En sista gång innan den här givande säsongen är till ända. Den 3:e oktober flyger jag hem för att ta semester från tävlandet. Fram tills dess ska jag tävla så mycket det går. Blir trött på skiten. För trött är jag verkligen inte just nu. Tvärtom har det infunnit sig en liten panik över säsongens stundande slut. Jag har tur som befinner mig i cyklingens förlovade land där säsongen inte slutar i mitten på september i Västmanland. Jag är mycket förväntansfull över hur mina gnetben ska stå sig här i Devils land. Jag lär inte gå in i väggen om man säger så men det hade känts lite mer confident att åtminstone KUNNA trycka fyrsiffriga watt...

Det ska vi ta reda på redan nu i eftermiddag kl 15. Cyklar till racet idag!    

tisdag 6 september 2016

Sista rycken

I torsdags tävlade jag i Baardegem. Hur det gick förra året kan ni läsa om här, för jag har varit här förut. Lite mindre rutinerad och med lite sämre pang i benen men gick ifrån tävlingen med en 24e plats som jag var nöjd med då vill jag minnas. I år var vi både fler och bättre. Så fort banan lutar uppåt det minsta vallfärdar starkingar från hela regionen. Banan är rätt kul. Mycket sväng och korta backar. Jag hade hoppats på lika bra ben som förra veckan i Puurs men tyvärr tränade jag lite väl hårt nära inpå racet och hade en uppåtgående trend loppet igenom. Det kanske låter bra tänker ni, men i kermislopp kan man inte ha en dålig start. 20 pers av de bästa var redan borta när mina ben började vakna till sista timmen och efter den lite grisiga inledningen var väl benen inte sådär överdrivet bra i slutet heller. Man slutar ju inte tävla bara för att resultatet är åt helvete dock. Försöker alltid tävla hårt hela vägen in för utvecklingens skull. Är jag i en femmannagrupp och vi tävlar om 35e plats försöker jag gå loss solo osv. Jag slutade 41 av de 86 som kom till start.

Försöker lämna klungan


I med min nya tävlingsrutin får jag lite mer dötid än vanligt. Det är nästan så jag kryper på väggarna ibland men åtminstone är det alltid med en positiv känsla i kroppen jag ger mig iväg på racen. Eftersom jag kände mig seg på tävlingen i Baardegem tog jag två lugna dagar innan väckpasset till nästa tävling som var Denderhoutem igår. Jag är rätt krispig i kroppen idag. Det blev över 175km igår totalt varav 12 mil tävling. Av någon anledning arrangerades det fyra stycken 1.12 tävlingar i samma område. På en måndag. Jag hade under 30 km färd med hojen till samtliga. Jag valde den hårdaste banan, och motståndet skulle det visa sig.

 

I det stora hela starkare körning från min sida tack vare vilan dagarna innan, men inte riktigt där jag vill vara benmässigt. Inledde rätt starkt och lyckades faktiskt sitta med i vad jag trodde skulle bli dagens grupp. Vi var tio tycken, de bästa åkarna och jag då. Tim De Troyer från Verandas Wilems var så satans stark. Ville bara avlida varje gång han var uppe. Antar att fyra proffssäsonger talar för sig här. Jag tycker vi kör jävligt fort men rätt som det är så kör den lilla klungan in oss igen redan efter 5km. Efter den persen tar jag ett par steg tillbaka taktiskt och får betala för mina äventyr i ett par varv där jag sladdar lite stundtals. Återfår fattningen en aning men benen räcker inte till att gå upp och stöta fältet igen. Det är nu det kommer ske. Vi har kört över 7 mil och vi är samlade. Inget kermis i september slutar i klungspurt. Jag tvingas se efter mig själv och släppa tanken på att sitta med i förstagruppen. Tjugo stycken lämnar mycket riktigt oss andra bakom sig. Vi fortsätter att mala på. Släpper inte av gasen så mycket. Där framme spricker det av i smågrupper och vår klungan splittras också upp rejält. Framför allt på sista varvet. Jag är lite starkare igen och hamnar i en femmannagrupp som kör om 26e plats. Jag försöker såklart stöta hela vägen in och det slutar som oftast med att jag är helt död på upploppet men Irländaren Angus Fyffe är ännu tröttare och jag blir bara näst sist i gruppen på en 29e plats. Trött idag igen!?

Vill så gärna avsluta säsongen med en fullträff men jag måste hitta tillbaka till formen jag hade i maj om det ska kunna gå vägen på ett ärligt sätt. Jag mår jävligt bra och är motiverad som aldrig förr, men jag måste börja snitta höga watt igen på racen. Märker så tydligt när jag är stark då snitteffekten på kermisloppen gärna går över 265watt och i maj med Mackan svensson var jag uppe och tuggade 281 watt i snitt under 12 mil i Oosterzele. Igår var inte min sämsta dag i livet men att köra 253 watt räcker inte om man inte är under 170cm lång och superaero. Kanske måste jag börja tortera mig själv med lite mer kort-kort intervaller igen? Det är i alla fall planen.


måndag 29 augusti 2016

Lite nya visdomsord och senaste nytt från kermisscenen

Jag har tagit mig samman och väckt bloggen ur dvalan. Igår körde jag ett hårt race. En del nya tankar har kommit upp sedan senast jag skrev här i juli. Jag har varit i Holland och kört 8 mil långa GPn, varit hemma i Sverige, vilat en vecka och även fått klartecken om att jag kommer köra cykelbud i vinter igen. Att hitta ett jobb som 21 åring som man trivs otroligt bra med som dessutom går hand i hand med en idrottslig satsning är inte många förunnat liksom. Det är en lättnad. 

Jag är fortfarande utan lag nästa säsong. Mycket beroende på att som jag känner nu vill jag inte bo i Belgien på heltid nästa år utan ha mitt hem, Stockholm som bas för min satsning. Anledningen till detta är helheten. Att kunna vara hemma oftare ger mig energi och motivation som i sin tur leder till resultat. Just nu handlar det om för mig att hitta en så bra lösning som möjligt som leder till att jag får ha så kul som möjligt så ofta som möjligt. Jag gillar ordet kul. Kul är ett provocerande uttryck inom elitidrott. Man får inte ha hur kul som helst som idrottsman. Livet ska vara lite jobbigt, gärna tråkigt och man ska göra uppoffringar. Med andra ord, man ska vara längdskidåkare. Vilken tur då att jag är cyklist och befriad från denna kvävande järnbur av havregynsgröt utan smörklick. För mig är kul proffsigt. De som har förstått att man måste ha kul för att stå ut i längden är proffs. 

Jag har  kommit fram till att jag vill satsa nästa år och det fullt ut. Motivationen är riktigt bra för att vara slutet på augusti. Något som jag själv har sett till att den är. Jag tog tex. sex dagars vila i Sverige i mitten på månaden, något som gav både pangben och pannben. Som så många gånger förr är det först när man bryter mönstret som man kan ta ett steg tillbaka och se sitt beteende utifrån och bedöma det. Ifjol var det kosten som ställde till problem för mig och även om jag haft en mycket bättre säsong överlag i år så har jag nu förstått att om jag hade gett mig själv lite mer vila mellan tävlingarna i år skulle jag kanske gjort lite bättre resultat. Jag har liksom stressat mig igenom tävlingarna istället för att längta och ladda. Ett typiskt exempel på denna fysiska men framför allt mentala överansträngning var i slutet på maj månad och större delen av juni efter min pallplats där jag verkligen pressade på med tävlandet och hamnade i en negativ spiral där jag tillslut inte visste varför jag tävlade utan bara ville hem till Sverige. Jag gjorde även om misstaget när jag var på besök hos min utbrytarkompis Sjoerd I holland för några veckor sen där jag lyckades klämma in fem race på åtta dagar. Jag kände mig bra i benen i tre av tävlingarna och mentalt och fysiskt slut i två. Vore det inte bättre att bara köra tre tävlingar då och skippa de där dagarna av kräftgång? Man kan tycka att en sån här grej borde jag kunna men jag är ju lite sån att jag gör misstagen innan jag lär mig. Ifjol var läget tvärtom, jag behövde fler tävlingar och det är inte alltid lätt att balansera det där. Visst du behöver tävla mycket för att utvecklas men det finns gränser. Allt väger in. Kan du varje dag umgås med folk du älskar kommer din återhämtning att gå fortare osv. Jag börjar förstå vilken fördel belgiska cyklister i Belgien har mot oss övriga när de har ett sånt här tävlingsutbud samtidigt som de har kvar sitt sociala skyddsnät. Har man allt detta går det uppenbarligen att tävla 100 ggr per år med kvalité. För det är det min lagkompis Kristof som var trea igår gör. Helt utan träning då, givetvis. 

Utbrytning

Jag har bestämt mig för att försöka ligga på plus motivationsmässigt resten av säsongen. Detta genom att tävla två gånger i veckan istället för tre. Jag ska hinna bli rastlös och otålig innan nästa gång. Den här veckan tävlade jag tex. onsdag och söndag (igår). Det är hårda endagarstävlingar. Cyklisterna som ställer upp där är utvilade och peppade. För när ett gäng tappar suget i slutet på den flamländska säsongen finns det alltid ett minst lika stort gäng som tar över. I onsdags var det 35 grader. Jag kom direkt från ett regnruskigt stockholm och var givetvis inte van vid detta. Jag spelade defensivt och kom hem med en 22:a plats av de dryga 50. Igår var jag riktigt laddad. Hade en bra känsla i kroppen. Huvudet relativt tomt. Kändes som en utbrytardag och det blev det också. I stort sett alla tävlingens 120 km spenderades på ett led i smågrupper. Jag startade inte längst fram i den 100 man stora klungan och till min irritation gick dagens första attack iväg med en hyfsad lucka. Jag kände att benen var bra och slösade också en hel del energi på olika bryggningsförsök. Efter drygt en mil hämtar vi in den lilla gruppen igen och en ny femmannagrupp får utrymme. Jag följer ett hjul och vips är vi tre stycken loss mellan klungan och täten. Efter 4 minuter med 390 watt är vi ikapp täten och där var dagens grupp bildad.

390 watt

Efter en timme är det fortfarande tomt bakom om man hoppas alltid på att klungan ska hålla ihop där bakom och att vi tillslut ska varva dem. Man vet aldrig i belgien. Vi snittade 45 första timmen så jag hade hopp om att det skulle plockas av rätt mycket folk bakom. Kände mig fortsatt bra även om det aldrig är perfekt samarbete i en kermisutbryning. Kände mig inte starkast men verkligen inte klenast heller. Efter ca 7 mil får vi oss en kalldusch då ledarbilen åker om oss. En grupp på 13 kommer jagandes bakom. Det blir lite oklart om vi ska gasa eller vänta i täten och med tanke på att det tog flera varv till innan storgruppen anslöt oss skulle vi nog ha gasat på istället för att hålla samma tempo. Vi är nu runt 20 i tät. det är ryckigt och knyckigt. Några mil senare kommer ytterligare en grupp upp. Grupper kommer och går. Ibland är jag avställd och ibland loss. Med 30 min kvar börjar jag känna mig tom. Jag har tyvärr bara två små gels med mig och det var inte nära på tillräckligt för 12 mil utbrytning. Med siktet inställt på överlevnad försöker jag undvika vind så gott det går men som alltid när man är trött i belgien tenderar det till att bli mera vind i nyllet än tvärtom. Vi splittras upp med varvet kvar och jag går i mål som 29:a. Typ sist av alla som var kvar på banan... I efterhand riktigt irriterande då jag tror mig kunnat kämpa om det med lite mer energi i kroppen. 268 snittwatt klämde jag ur mig igår. I paritet med vad jag producerade i mitten på maj årets bästa period. Fint formbesked. Jag tycker även att jag ger mig senare än vanligt när det är tufft vilket högst troligt har att göra med vilan. På torsdag är det dags igen. Banan är hård och småkuperad i Baardegem. Kan passa mig bra.     

torsdag 21 juli 2016

Grillad och plågad i Merchtem.

Välkommen tillbaka till Belgien! 30 grader och typ 10000% luftfuktighet. De senaste nätterna har jag omsatt en hel del vätska om jag ska uttrycka mig återhållsamt. Jag sitter i skrivande stund i badbyxor och känner små små droppar över hela kroppen. Idag har jag gjort come-back på tävlingsbanan efter min sejour i Sverige. Från regnskurar och 15 grader till det här. Väckte upp kroppen igår efter några vilodagar med ett gäng spurter och 10 min av 30-30 intervaller. Jag var nära att kollapsa igår också men det skulle visa sig vara rena barnleken med att faktiskt tävla 14 mil. Jag satt inte speciellt mycket i klungan idag heller vilket var en bidragande orsak till dagens illamående, obehag, värmeslag, magsmärtor, kräklust osv. Jag var med klungan ut från fållan sedan en kilometer eller två innan jag följde en attack, när klungan kom in på hjul på gruppen var en stark jävel loss solo så jag stötte igen och kom ikapp innan banans backe. Väl i backen fick vi sällskap av tävlingens monster. Stijn De Bock heter han. Beryktad för sina vidrigt starka ben och en otrolig illvilja till att INTE ta i. Stijn går direkt om oss båda och spurtar hela vägen upp till krönet. Väl på krönet är jag i princip helt jävla död, men den lilla utförskörningen repar mig något. Såg på strava nu att jag inledde tävlingen med 450w i 3 min där slutet på den sessionen är på krönet efter De Bocks monsterkörning. Jag minns inte helt men jag tror att vi tre får sällskap av en liten grupp och något varv senare en till.

Et voulá! 
Vi blir tillslut ca 20-25st i gruppen. Klungan stretar lite där bak i några varv men med halva tävlingen körd är de borta. Borta från tävlingsbanan också skulle det visa sig senare. Jag mådde illa ganska omgående när vi stack iväg och de obehagliga känslorna steg och blev värre för varje förning. Var nära att kräkas mer än ett par gånger. Med halva loppet kvar vänder jag mig om på en lång jävla raka och ser till min förskräckelse att klungan inte syns till. Jag känner mig kass som fan. Försöker stå över lite förningar men det är svårt att lura sig till vila i en utbrytning där luckorna uppstår lite hela tiden. Det är en viktig tävling för laget och sponsorerna. Allt hänger på mig. Jag skiter i allt och vill bara överleva. Tar ett varv i taget. 9 varv kvar, 8, 7, 6! Flaskan tar slut var 10e kilometer. Häller lite över mig också och känner hur energin riktigt strömmar tillbaka där i 20 talet sekunder innan jag är lika varm igen.

60+ km in i racet: får i mig min första och sista halva bar.
Jag vet att jag måste äta mer, men kan inte. Jag får i mig en halv bar här på bilden och det krävdes en halvliter vatten för att kunna behålla den. Farten i gruppen sänks givetvis allt eftersom tävlingen går och motståndet försvinner bakåt men jag drabbas senare av dödskramp också vilket spär på självmordstankarna ytterligare. Varvets backe är min svaga del men på nåt konstigt avslappnat sätt lyckas jag ta mig över krönet trots krampen några varv till.



Backe...

Med tre-fyra varv kvar tycker jag mig ha koll på läget i backen. Hoppas som fan på att attackerna inte ska börja förrän på sista varvet. Halva backen allt lugnt men tyvärr tyvärr ser jag den gul, vit - svarta dräkten i ögonvrån. De Bock har fått psykbryt och stöter så jävla hårt. Vi har tappat några stycken under loppets gång och är mindre än 20 st nu. Gruppen delar sig i två och jag är givetvis i den andra i mitt miserabla tillstånd. Vi jagar på men precis innan varvning är det nån jävel som får för sig att försöka brygga upp själv och den här gången är jag förutom svinmycket kramp även supermegatrött. Jag tvingas vika ner mig och rullar tillslut i mål själv på en 19e plats skulle det visa sig. Mer än så var jag inte värd idag och jag är nöjd med topp 20 av de 114 som kom till start idag. Kan vara de jobbigaste timmarna i mitt liv detta i alla fall topp tre...

måndag 18 juli 2016

Andra halvan av mitt svenska sommarlov

Hoppsan. Har inte skrivit här sedan linje SM. Tiden har gått fort. I tävlingsväg har jag hunnit med ett stycke Kortbane-SM och U6 cycle tour.

Kortbane SM körde jag med rester av hosta och förkylning i kroppen. Benen kändes konstiga. Jag utnyttjade mina belgienskills och lyckades sitta med hela racet. På sista varvet försökte jag köra lite men Richard Larsen såg till att det inte blev någon vidare körning från min sida. Jag slutade på 15:e plats. Riktigt obehaglig tävling men vädret var fint.



Ett par dagar senare dunkade vi ner gamla skodan till Västergötland för sex dagars etapplopp i Tidaholm. Min femte upplaga sedan 2011. Har har jag plågats, lidit och inspirerats många gånger sedan jag började tävlingscykla. Jag minns 2011 års upplaga som en av de mest omtumlade veckorna i mitt liv. Kroppen på helspänn i en vecka. Årets upplaga var kanske det bästa startfältet någonsin på elitsidan med runt 160 galningar på startlinjen. Givetvis skall det köras tempo både en och två gånger i vanlig ordning. Jag körde cervelon all in under veckan och försökte att inte ha några resultatmål med tempoloppen. Prologen körde jag 440 NP i 4 minuter och 57 sekunder. Det räckte till mitten. Jag var rätt nöjd med min prestation men det skulle vara kul att ge den där jävla prologen en ny match nästa år med tempocykel. Etapp två var en regnig och geggig historia. Jag gick in med gott självförtroende och var bland annat solo i 7 km i inledningen. En generellt passiv seg klunga hela veckan och attackerna stod inte direkt som spön i backen likt flandern. Jag hade grymt kul på etapp två. Tyckte mig vara värd ett bättre öde än den 52a platsen jag spurtade min in på i en tredjeklunga. Etapp 3 är den långa härjaetappen på 186km. Jag ville gå loss idag men missade den fem manna grupp som stack efter 20km. Var nära att brygga upp men vår grupp var för hotfull och resten av klungan tyckte det räckte med fem. Tre berg la sig i tät och sedan var resten av tävlingen en transportsträcka till spurten. Där fick jag inte vara med idag. Bakhjulspunka med 5 mil kvar. Ingen neutral servicebil, ingen kvastbil, ingenting. Sjukt tyckte jag. Promenerade till närmsta civilisation. En camping. Fick låna en mobil, kläder och dessutom se froome och sagan gå loss på dagens touretapp. Inte det jag hoppats på när den dagen startade men vad ska man göra i efterhand...

#Sthlmess fick gå i mål på etappen. Tillskillnad från ik.


Etapp fyra var GP loppet på 52km. Jag var astaggad. Det var alla andra också. Banan svalde inte cyklisterna något vidare och efter en kaosartad inledning med omstart efter ett antal läskiga krascher kom vi iväg. Tre berg körde en 5 mil lång lead out. Och tog hela pallen tillslut. Jag startade längre ner i fältet och ängnade 20 av 23 varv med att avancera till topp 10 där det tog stopp. Jag satt i en bra position i det utdragna fältet. Helt okej ben. Men på de sista varven klarade jag inte av att blockera alla cyklister som kom från höger och vänster. Slutade 23:a. Hade inte en milimeter mer att ge idag och med tanke på att det var spurt så får jag vara nöjd. 46,6 km/h i snitt efter omstarten. Måste vara något slags rekord för den banan..

Etapp fem vill jag helst glömma helt och hållet. Tidig start. Jobbigt. Hade ändå en god moral första två kilometerna av tävlingen tills regnet började ösa ner. Ville bara bryta. Lite pga att mina bromsar likt många andras inte tog så bra men mest pga mina stora mörka glasögon som immade och droppade igen något förjävligt. Då jag startade med tempodräkt gick de inte ner i de små fickorna och diket var inget alternativ. Jag har ju redan dödat ett par Oakley i år så de här ger jag inte upp så lätt. Jag kände mig livsfarlig i klungan och jag försökte minnas hur banan gick.Planen var att överleva till varvningen där jag skulle ge glasögonen till mamma/pappa. Tyvärr tappar jag klungan i den lite brantare utförskörningen och jag är nära att ha ihgäl mig själv både en och två gånger innan jag kommer till varvningen och kan lämna ifrån mig brillorna. Ingen jävel har lust att pace:a upp mig efter det och moralen är inte på topp. Åker ner till starten och duschar. Skitrace.

P15-16 all over again


Sista tempoetappen. Har sällan känt mig så laddad inför ett tempolopp på linjecykel. Värmde upp top notch och preparerade verkligen mig själv så bra som jag kunde göra den dagen. Fick låna brorsans (min gamla) tempohjälm för att kapa sekunder... Höll ihop bra mentalt ut till vändpunkten men hade en liten svacka på vägen hem. Väl på upploppet fick jag fart på kroppen igen. Hade som mål en tid på 19,30 och drömmål att slå brorsans tempocykeltid på 19,15 men missade båda två då jag gick in på 19,45min. 17 sekunder bättre än mitt personliga rekord 2014 då med tempocykel. Jag snittade 363w under loppet och hade 43km/h i snitt. Besviken över att farten inte blev högre än så med den effekten men det är väl så det är att köra linjecykel. Jag har nästan fått lite blodad tand på det här med tempo nu och är sugen på ett SM nästa år... U6 inspirerar fortfarande alltså. Även om jag är missnöjd med touren överlag så fick jag ändå ett par fina stunder. Nästa vecka ska jag för första gången i mitt liv köra ett etapplopp i flandern. Ronde van Vlaams brabant. Innan dess ska jag beta av en kermis också...

tisdag 28 juni 2016

SM 2016 the story

Ju bättre man mår desto sämre bloggar. Trotts detta ska jag försöka göra ett undantag idag. Det är ju trots allt SM jag skriver om. Alltid ett mål med säsongen. Efter vårens intensiva tävlingsperioder kommer den smygande. SM nervositeten. Även om jag inte kände mig jättenervös inför årets upplaga. Jag är i mitt livs form både mentalt och fysiskt. Jag hade väl mina förväntningar, men topp 20 har varit ett litet mål jag satt upp innan.





Dagarna innan start här var jag galet peppad. Solen sken och jag tränade mycket hårdare än planerat. Energiboosten av att få komma hem igen snabbade på min återhämtning rejält. Tisdag skulle varit 1h lätt cykling - slutade i 4h ink lagtempointervaller med Sthlmess. Onsdag bröt jag ny mark i intervallandet då jag snittade 330 och 340w under 2x10 min set med 30-30 reps 15-15. Torsdag var en planerat lång dag och det blev det också. Körde med Crosstompa och brorsan. Kör ungefär 2-3km/h fortare nu på distanspassen än sist jag var uppe i dalarna så fick skarva på 30 km extra för att få ihop fem timmar. Tompa spöade oss i skyltspurter och vi hittade en trevlig traktor-pace mellan Yttermalung och Malung. Torsdag blev midsommar, midsommar lördag. Jag var egentligen fit for fight redan under brorsans linjelopp. Struntade i väckpasset. Rullade ett varv på banan i civilskor och hjälpe motala langa flaskor. Det var också på lördagen som jag började ana oråd ang vädret. Det skulle dagen efter visa sig att väderleksrapporten var helt åt helvete. Åt det sämre hållet.

Dagen efter var det dags. Det började droppa lätt påväg till startområdet och en timme senare var det skyfall. Körde banan ett varv precis innan starten. Blev positivt överraskad av greppet på banan och min motivationssvacka stagnerade en aning. I övrigt var jag nu inte alls nervös. Har hopplöst svårt att motivera mig i regn nuförtiden. Kanske har med krascherna att göra. Oklart. Bromsarna tog inte speciellt mycket och min tänkta offensiv fick läggas på is tillsvidare. Intalade mig själv om att det skulle torka upp senare under eftermiddagen. Så blev det inte. Första varven fick jag ta i lite för att sitta kvar i tätgruppen. Vi tappade säkert halva klungan första två varven. Jag försökte ta ett varv i taget och följde mest hjulet framför. Det gick iväg en grupp och tempot gick ner. Några återansluter till tätgruppen och ja skulle gissa på 40-50st totalt kvar i klungan. Satt långt bak i några varv. Team Ormsalva drar pliktskyldigt i tät. Efter ett tag börjar det bli trist där bak så jag tar mig upp en aning. Helt okej ben. Varken eller. Då och då spöregnar det extra hårt och ibland bara duggregn. Svängarna inne i city är lite nerviga. Får ett bakhjulkast inför en sväng men försöker hålla kvar fokus. Äter, dricker och sitter på hjul. Crosstompa underhåller oss i hårnålssvängarna med diverse downhillkonster. Generellt kan det vara bra att inte fokusera på enstaka individer i en klunga då det kan skapa spänningar men det var svårt att hålla ögonen borta i det här fallet.



Varven tickar på i Västmanland. Fan vad det regnar. Den tekniska banan gör att tiden går fortare. Någonstans 10-12 mil tar ormsalva slut i tät. Jag sitter mitt i klungan när det smäller till i tät. Vi kör fort igen. I city tappar vi täten en aning och tvingas kötta järnet. Efter 5km lagtempo kan vi återansluta till täten igen. Nu är det inte mer än 25-30 kvar i täten. Tempot sänks en aning igen men varvet senare är det en ny forcering. Jag ligger på gränsen nu. Bangar ur i en sväng och hamnar uppe på trottoaren. Lucka. Då jag orsakat kaoset tar jag på mig jakten i bästa möjliga mån. Det är nya luckor nu. Rullen jag täppt tillhör avställda cyklister. Några bakom mig gör en sista forcering och lyckas gå ikapp men jag är bränd. Vi är en liten jagande grupp och det känns som om vi är pågång att ansluta till tät igen men vi tappar ytterligare tid inne i city. Väl ute på upploppet är mina ben totalt massakerade, Knappt så jag kan trampa överhuvudtaget. Sitter nätt och jämnt med Brengdahl från Hymer. Hamnar tillslut med Johan nystrand, marcus persson, brengdahl, robert pölder och senare Staffan A och Mackan Johansson. Vi har tre varv kvar att harva runt. Jag försöker äta och dricka lite men känner mig fortsatt riktigt riktigt väggad. Väggad och otaggad. Tänker att det måste vara 30 st kvar framför minst. Jag vill bara gå i mål. Den fruktansvärda känslan lägger sig något när klockan ringer för sista varvet och sista fem kilometerna känns lite mindre fruktansvärda. Vi går i mål och jag blir positivt överraskad över att jag bara är 79:e sämst idag - Alltså 21:a plats. Se där. Nästan topp 20 ändå.