Breaking news...

Då var det klart, UC Monaco heter mitt nya lag till 2015!

Den här chansen gick inte att tacka nej till, och är det absolut bästa alternativet om jag vill nå min fulla potential inom cyklingen. Jag har ju blivit en riktigt "veteran" på de svenska tävlingarna vid det här laget med hela 2-3 säsonger så det känns mycket motiverande att få prova mina ben på tävlingar med terrängen jag är skapt för. Att få möjligheten att bo kvar i den här regionen även efter slutet av mars känns inte heller det speciellt tråkigt i skrivande stund.

Hela processen har gått från inget till allt på ca 2 veckor så det har egentligen inte varit någon speciellt segdragen process om man ser till det stora hela. En förutsättning för ett klubbyte för mig tillsammans med den sportsliga satsningen är att laget ger mig positiv energi. Jag kände redan första träningen att gänget fungerar bra tillsammans med mig. Att nästan hela laget inklusive ledningen är födda i Italien gör saker och ting lite lättare för mig kultur och språkmässigt.

Härnäst väntar ett härligt jullov på ca 2 veckor. När jag kikar i träningskalendern ser jag till min fasa att minst 2 st distanspass skall genomföras (!!!) medans jag är hemma i Sverige. Vi får se hur det blir med den saken..

Foto: Union Cycliste de Monaco 

Det var allt för nu, ni kan räkna med att mer info kommer dyka upp på den här bloggen den närmsta tiden men tills dess:

A dopo e buon natale di Bordighera.   

Ciao

Lite lokala äventyr + dödsflykt

La Turbie, påväg till Antibes för intag av distanspizzan! 

Då var det helg igen! Fort har det gått, och jag har väl hunnit med både det ena och det andra. Det ena är att cykla och det andra äta. Nej, lite annat också men det gäller att prioritera rätt. Veckan började med en mycket blött tur till Albenga och tillbaka på ca 5h. Det regnade 99,9% av turen. Konstigt nog även inne i tunnlarna vilket är lite speciellt för en nordbo. Då temperaturen höll sig på stadiga 15+ var passet någorlunda lätt att genomföra till trots.

Resterande del av veckan har faktiskt bjudit på uppehåll. Har cyklat en del längs Franska Rivieran samt plågat mig lite i Coll d'Madone.    

Kanske den finaste delen av hela kusten, området Cap Ferrat /Beaulieu sur-mer mellan Nice och Monaco. 

På lokala äventyr med bergsbyn Perinaldo i solljuset. Lyckligt ovetande om vad som komma skall!

 Igår bestämde jag mig för att ge mig ut på en liten upptäcktsfärd på lokala småvägar. Höll mig konstant ett par mil hemifrån och trots det tog rundan 4,30h. Med ett sänkt lufttryck och glatt humör tacklade jag allt från vertikala uppförsbackar till de mest avlägsna byar.

Självklart inkluderade rundan ex antal felkörningar. En av dem blev lite mer kostsam än de andra. Jag tar helt enkelt fel väg vid ett vägskäl. Efter 5 min passerar jag en olivgård (olivgård Nr 156 i ordningen). Hör hundar skälla. Inte särskilt konstigt då i stort sett alla markägare har hundar plus det faktum att alla hundar hatar mig när jag är ute och cyklar i mina röda Upsala CK-kläder. Inser i panik att hundarna springer fritt och hinner precis svänga runt i en serpentin innan de hinner ifatt mig. Det tar inte lång tid innan de fattade var jag tagit vägen och en av dem droppar 1-2 meter och landar bredvid mig påväg ut ur kurvan. Hinner peta upp kedjan på storskivan och lägger in min kanske bästa attack någonsin. Huggtänderna viner i luften men missar precis. Drar upp farten till 45 blås och inser att serpa nr2 och 3 kommer tätt! Med lite däcksläpp och skicklighet lyckas jag hålla mig kvar på vägen och hundarna vänder tillbaka. Tror här att läget är under kontroll men vägen jag hamnat på är en dead end road. Efter 5 minuters svärande börjar jag se över alternativen. Ingen människa i sikte. Ingen alternativ väg. Jag bestämmer mig för att smyga tillbaka så tyst jag kan med cykeln som vapen. har ju trots allt en jävligt sliten och spetsig storklinga att ta till. Precis innan stunden är inne räddas jag av en bonde som av någon anledning ska frakta ett litet träd förbi olivgården. Han visar sig vara hur snäll som helst och låter mig sitta på rulle förbi gården. Hundarna skäller men bonden skäller bara tillbaka genom bilrutan och efter ex antal stopp kan jag äntligen lämna denna olivgård bakom mig. För första och sista gången kan man tänka sig.    

Inväntar duellen. (Silvertejpen på styret har inte med storyn att göra)

Skön återkomst. Pasta Carbonara och ett stycke Gazzetta på stamcaféet.

Jobbar väl på

Kylan börjar lite lätt smyga sig in över Rivierans inland. Vet inte om jag börjar anpassa mig efter klimatet här nere men jag kör i alla fall både arm, benvärmare och öppen vindväst konstant nu för tiden trots att temperaturen säkert kommer upp i +20 grader även utan solens hjälp. Vet redan nu att det kommer bli ett helvete att försöka cykla distans när jag kommer hem över jul så därför tänkte jag passa på att vila så mycket som jag klarar av utan att ha ihjäl någon under de två veckorna på hemmaplan.

Fram tills dess kommer jag försöka fortsätta gnugga på med grundträningen. Perioden efter jul är dagsläget lite oklar men jag återkommer så snart jag kan. Jag är dock säker på att nästa år blir ett bra år på ett eller annat sätt.

Så där ja

De senaste dagarna har bjudit på fina cykelförhållanden här nere med torr himmel och runt 20 grader. Perfekt för min riktiga "försäsongsstart" som ägde rum i helgen. Mina senaste veckor av träning kan ses som en liten bonus. 4 + 5,30 + 5,15 timmar med avrundning på blocket med ett stycke intervall på 40 min i en lokal HC stigning i Sanremo. Dagens pass kördes faktiskt i regn vilket normalt sett brukar vara uteslutet för mig. idag gick det dock förvånansvärt bra för mig både på ben och på kylfronten. Körde dagens intervall på 311 watt utan att behöva gräva min egen grav i slutet vilket kändes stabilt såhär i slutet på november.

Nu till de senaste dagarna. Lördag körde jag klubbträningen med juniorerna från Bordighera. Just idag råkade de vara backintervaller på schemat. Hade planerat för ett lugnt pass men lite backintervaller är ju alltid trevligt. Ännu trevligare var själva intervallerna då jag av någon anledning hade diamantben 3 av dagens 4 timmar med pissben den första timmen såklart. I såna här lägen finns vanligtvis två alternativ, antingen sitter man bara och väntar ut passet utan att dra på sig syra och njuter av fina ben pga. tiden på året. Man kan också köra så in åt helskotta hårt och försöker ställa av allihop i alla backar hela tiden. Jag tänker inte gå in på mer detaljer än så. Ni får helt enkelt gissa utgången själva.

Söndag och måndag försökte jag få till lite mer seriösa pass med mer målinriktad effekt. Körde lugnt och fint med ett tiotal effektpeakar under passets gång. Tyvärr hade jag inte mobilen med mig i söndags då jag körde rakt norrut till Fort Central och tillbaka. Passet inkluderade även en överraskande fantastisk pizza i den franska bergsbyn Telde. Riktigt magiskt pass som avslutades med 1,30h utförskörning ner till kusten med 38 i snitt på 140 watt. Då jag var så seg på morgonen föll mörkret lagom till ankomst! 

Gårdagen var inte mycket sämre den heller. Körde till Monaco och La Turbie via Sospel och Pacas inland. Gott om makalösa vyer plus ett par HC berg. Körde samma upplägg som gårdagen rent effektmässigt och det var riktigt skönt. Fick några droppar på mig men inget märkvärdigt. Jag gillar att observera Monaco-ville från ovan. Jag slipper liksom sätta min fot där rent fysiskt men man känner ändå av atmosfären.  

Lämnar bella Italia bakom mig

D2204 riktning  L´Escarène

Dödens vägg

Salita Airole heter den troligtvis hårdaste backen i Imperiatrakten för den som undrar. Hade ju fått för mig att "Salita Gozo" var No1 på det här området men idag fick jag mig en rejäl snyting. En intervall, en cyklist och en sol som av någon anledning alltid flåsar dig i nacken här oavsett säsong.

I takt till bergsbyn Airoles kyrkklockor bankade för att klockan slagit 13.00 nådde jag dödens vägg. Dödens vägg infaller ca km 1 in i backen och här lägger sig alltid en härlig klump i magen. Det jobbigaste med Salita Airole är att det finns flera partier på +30%. Det är en mycket speciell känsla av utsatthet och ödmjukhet som infinner sig i varje cyklists kropp i en sån här stigning.

På väg utför under ett av flera hjulkylar-break.    

Det är förstås mycket mer spännande att köra en sån här vägg för första gången. En mer spännande blir det om du går in i backen med stor övertro på dina egna ben. Man kommer på att det där sjukt branta partiet som man just forcerat i själva verket varit ett plant parti. Man dyker runt serpenrinen ovan och förbereder sig på en härlig vila...  

Med tre vilodagar i rad i bagaget bestämde jag mig i morse för att försöka ta mig upp en gång "lugnt". Kanske var det lika bra det trots misärbenen då det förmodligen inte går att köra upp så väldans många gånger till den här säsongen. Det är dock väldigt svårt att "ta det lugnt" i Salita Airole.
Väl uppe mådde jag allmänt mindre bra i kroppen till en början. Jag tog en härlig 20 min paus i solen och lät min tröja torka på ett olivträd medan jag bara satt på en sten och lät obehaget övergå i glädje innan jag styrde hemåt i riktningen nedan:
  

Havsutsikt.

 

Distans Italian way

Eller "fondo lento" som det egentligen heter eller brukar kallas. Båda helgens dagar har jag spenderat med den lokala cykelklubben och dess cyklister i olika åldrar ink en superduperitaliensk direttore sportiva som framför allt ser efter de yngre utefter vägarna. Mycket bra för mig då jag förutom sällskap får möjlighet att träna min italienska. Helgen bjöd på 70 resp 85 km i mestadels lugnt tempo och finväder halva helgen med kortbent och 20+.

Tyvärr avslutades dagens pass ganska dramatiskt då junioren Mattia av okänd anledning kraschade på cykelbanan i närheten av Sanremo. Den hade inte varit så värst dramatiskt om han inte hade haft ett par Oakly radar på sig. Ena kanten av glasögonen skar in ett ganska djupt sår i tinningen och blödningen var ganska kraftig till en början. Vi försökte lugna ner honom och ringde ambulans. Som tur var verkade ingen större fara skedd då till och med jag kunde förstå vad han sa där sittandes på backen stundtals. Några stygn på Ospitale Sanremo lär det helt klart bli tal om dock. Ganska ovanligt med glasögon som hugger in i skallen men värt att tänka på kan jag tipsa om.

Några bilder från de senaste strålande dagarna här nere på Riviera dei fiori:

     

T.v: Emilio Veci, Champione nazionale d'italia. Hyfsad titel även om det var något år sedan och i ungdomsklass. 

Bella giornata. 

Äntligen lite sol

Bouna sera.

Efter två dagar av MISÄR VÄDER, med 10-15 grader utan sol. Vid lunchtid idag sprack det äntligen upp och eftermiddagen bjöd då på ett par timmar med lite backintervaller i kort-kort vilket alltid är trevligt såhär en bit in i november.

Just nu kör jag i princip bara två typer av pass, det ena är ett lugnt sådant och det andra i min favvobacke "Salita gozo" där jag brukar släpa mig upp ett par gånger åt gången. Det är viktigt med fint väder när man ska ta sig an "Salita goza" då bakhjulsspinn nästan är en garanti även vid torrt underlag. 15-16% i snitt på 1,5 km gör att du ibland vill springa in i buskarna och gråta men det är förbannat bra träning, inte bara för benen.

Jobbigt det där med sol i ögonen.

 

Försök till återkoppling

Ciao!

Sedan bloggpausen i somras har det hänt både det ena och det andra. För att göra en lång historia kort så har jag gjort en punktlista.

# Har kört en deltävling av swe-cup på 53-11
# Har kört min överlägset häftigaste och största tävling någonsin.
# Bor sedan några dagar tillbaka i Bordighera på den italienska rivieran

Från och med nu kommer förhoppningsvis inläggen dugga lite tätare här på bloggen då jag har en del tid över. Det är ju dock ingen garanti när det gäller mig.

Om jag ska börja med avslutningen av de svenska tävlingarna så var jag hyfsat nöjd med avslutningen. Till skillnad från misärvåren kunde jag vara med och cykla lite på tävlingarna och inte strula till det en massa.

I mitten på oktober fick jag och mitt lag Upsala CK chansen att köra etapploppet Tour of Poyang Lake. 11 etapper + ett endagarslopp med 2 vilodagar. Jag hade inte speciellt stora förhoppningar på tävlingen innan då jag aldrig tävlat utanför be-ne-lux området tidigare. Jag förstod kanske att arrangören var ganska tät eftersom de påstod sig kunna betala hela resan ink flyg, boende, mat, transport mm. Loppet var inte UCI utan stod utanför kalendern. Riktigt höga prissummor. Nedan finner ni en proffsig film som Kalle klippt ihop med bra översikt!

Det hela visade sig vara ett totalt ofattbart stort och dyrt arrangemang av världsklass. Lätt min häftigaste upplevelse på cykeln någonsin! Publikantalet överstig några gånger 200 000 på en och samma etapp!

Mina resultat blev bättre och bättre ju längre vi kom in i etapploppet. Den mest minnesvärda etappen och mitt bästa resultat någonsin kom på 10e etappen då jag var 18:e man på ett 65km GP lopp med en backe (ca 3,20 min in i klippet ovan). Riktigt galen etapp där 100 st varvades. Synd för mig att etappen inte räknades in i totalen då det var den enda backiga och tekniska. Jag har VISS förståelse. Känner mig som en ny cyklist efter de här veckorna och jag har börjat förstå hur mycket jag har att vinna på att få tävla mycket och ofta.

Och till sist, för några dagar sen flyttade jag ner till Ligurien där jag hyr en lägenhet till april. Det kommer bli riktigt lärorikt och så kommer jag att cykla en och annan gång också.

     

Håll även utkik på facebook där jag numera återfinns, och så STRAVA förstås... 

Uppdatering

Sedan jag sist skrev har jag hunnit med både det ena och det andra. Sedan SM har jag hunnit med 9 starter och dessutom i rad med avslut i lördags. Touren startade med Kortbane SM på fredagen. Inte mycket att skriva hem om för min del då jag blev varvad på en 46:e plats. Riktigt stenhård tävling om man startade långt bak i fållan. Medans jag var med i tätklungan tvingades jag köra 5 w/kg i snitt vilket ledde till att jag blev fasligt trött i benen efter ca 15 min. Körde sedan vidare i en liten grupp och kroppen kändes pigg hela racet men vi blev varvade efter 30 min och då körde vi ändå 45,5 km/h...

Lördagen bjöd på ett till härligt GP lopp i Burseryd. Hamnade i en andragrupp efter 30 min och körde in som 30:e efter mycket fint samarbete.

I söndags var det dags för Sverige-cup deltävling 2 Västboloppet. Ett riktigt hederligt gammalt lopp på en underbar bana innehållande ca 5 mils grusväg, totalt 17 mil. Tävlingen var ganska hård direkt från start och efter 45 min var vi bara 30 kvar i täten av de knappa 100 startande. Då tempot sänktes kom det ikapp många cyklister och det var väl där som mina ben sa upp sig för dagen. Fick en vidrig kramp efter 1,30h och tvingades ta ett eget tempo. Fick sällskap av ett trevligt litet gäng och allt eftersom försvann krampen och styrkan kom tillbaka. Med kanske 8 mil kvar blev jag enormt sugen på att gå i mål. Då vi befann oss på varvbana om 18 km är detta inte alls självklart då man riskerar att plockas av vid varvning. Efter mycket lidande kunde jag på slutvarvet gå solo in mot mål på en 31:a plats vilket jag är mycket nöjd med. Framför allt efter alla problem inledningsvis. Training Stress Score på 326 och 4 w/kg i normalized power över 4,30h. Jobbigast av allt var nästan känslan efter loppet och jag var nog okontaktbar ca 3h efter målgång. Ber om ursäkt i efterhand.

Med dessa pärlor i bagaget startade jag alltså U6 cycle tour på måndagen. Jag, Freddy och Jesper från laget körde tävlingen och föräldrarna fick agera langare för första gången vilket gick nästintill smärtfritt. Under måndagen kändes kroppen allmänt skit och jag inledde med en medioker 89:e plats på prologen. På tisdagen hade jag dock kanonben och formen var sedan bra resten av veckan. Tänker inte gå in på allt som hände under veckan då det kan ta hur lång tid som helst men sammanfattningsvis kan man säga att benen var bra, resultaten sådär. På sista tempot hade jag kanonben men tvingades redigera min sadelposition 2 min innan start och fick uppenbarligen inte fast den överhuvudtaget. Har aldrig varit med om något liknande och hela situationen på startrampen kändes absurd. Tänkte först bryta direkt och gå hem men det var något med tempot som lockade. Rullade av rampen sittande och väntade bara på att sedeln skulle ramla av helt. Den for fram och tillbaka och lika mycket i sidled. Var 30:e sekund rättade jag upp den med handen. Det blev som ett mantra - Rätta till sadel - gasa och så vidare. Alla åskådare måste undrat varför jag satt så förbannat lågt när jag körde tempo. Jag kände direkt att benen var bra och att jag plockade in tid på finländaren framför gjorde mig ännu mer förbannad över situationen. Med en kilometer kvar började situationen bli ohållbar men jag rullade i mål. Direkt efter mål kunde jag äntligen resa mig upp och då flög sadeln all världens. Lite kul såhär i efterhand men jag skulle inte påstå att jag var speciellt munter timmarna efteråt. Slutade ändå mitt i fältet och på något sätt slog jag nytt PR också. Jävligt tudelad situation med andra ord...

Snart är det dags igen och på fredag bär det av E4 söderut igen! Jag längtar redan efter vättern...                          

Swedish champs

Detta blev min häftigaste dag på cykeln någonsin. Har aldrig tidigare upplevt ett sådant stöd och stämning som på Kinnekulle under gårdagen. Resultatet känns inte sådär jätteimponerande men jag är stolt över min prestation.

Mäktiga bilden tagen från Henrik Öijers mäktiga blogg

Loppet startade på toppen av backen och vi (de tänkte jag, för inte skulle väl jag ta mig 201 km..) skulle åka 15 varv x 13 km med ca 2700 höjdmeters stigning totalt. Direkt från startgrind gick det på rätt hårt utför och väl inne i backen vid första varvning gick det väldigt hårt andra halvan vilket resulterade i att vi endast var ca 25 st kvar när utförskörningen startade. Tråkigt nog för bland annat mig så sänktes tempot rejält på det här varvet och inte bara en utbrytning kom iväg utan ca 50 st kunde återansluta igen.

Här var man stum

Andra gången i backen såg lite likadan ut som den första och med tungan hängandes kunde jag på nåt sätt slita mig med täten även här. I utförskörningen var vi kanske 20 st men även här kunde rejält med folk återansluta. Utbrytningen började vinna tid och de följande varven gick lite lugnare än de första. Några gånger gick tempot upp kraftigt i sista branten vilket sved härligt i kroppen vid flera tillfällen. Sista 500 meterna av backen upp mot mål var likt en folkfest. Ett Tour de France i lightversion. Jag hör folk ropar mitt namn men man lägger bara märke till ett fåtal i stridens hetta.

Folk ramlade av tävlingen allt eftersom men jag kände mig fortfarande i någorlunda kontroll. Efter 9 körda varv går det undan ordentligt framme i täten och här blir jag riktigt jävla sliten. Hamnar bland annat med Joakim Åleheim och hans lag, Patrik Moren och senare Staffan från teamet och även Darvell. Jag kan erkänna att jag lätt hade kunnat tänka mig att bevaka topp 25 vid det här skedet men gubbarna ville uppenbarligen annat! Lagtempot gick i ett för mig alldeles för hårt tempo. Att tempot var hårt fick vi även kvitto på då vi kunde ansluta till en andragrupp innehållande bland annat Stevenson, Wengelin och kanske 5 st till. Tempot gick inte direkt ner och lagtempot fortsatte i rask takt. Hann få i mig en gel på vägen ner med 5 varv kvar men tempot var fortsatt högt. Mycket pga de rutinerade herrarna i gruppen. Jag tog några förningar här och var men satt mycket på rulle då jag började bli lite krispig!

För mig mot alla odds ser vi tätgruppen framför oss strax innan varvning för 4:e sista gången. Jag är här ganska rejält otroligt trött. Nu är vi kanske 15 st i gruppen med en handfull kvar i utbrytningen framför. Jag vet inte vem det är som trycker på i slutbranten men satan vad trött jag blir. Hinner gnälla lite över min misär till Darvell innan jag väggar STENHÅRT med 4 varv kvar. Ser Argoströjorna försvinna i folkhavet och trots det mäktigaste publikstöd jag någonsin upplevt kan jag inte råda bot på min trötthet. Väl inne på mitt fjärde sista varvet cyklar jag i koma. Nisse Penton 500 meter bakom och Marcus Linder 500 meter framför. Vi bildar en tremanna grupp och kör ett vägglagtempo.

Vid varvning 3 varv kvar får jag en Gel av Hanna Nilsson och Åhus CK som ger mig lite energi. Jag släpper Penton och Linder bryter. Inte långt senare kommer en större gruppetto ikapp mig. Jag hänger med på platten men i backen är det gottnatt ytterligare en gång. Stannar i langningszonen likt ett motionslopp och sveper två av Mattias Wengelins liquids och en gel. Jag tar mig lite piggare uppför backen och publiken jobbar stenhårt för att få mig i mål. Näst sista varvet blir oerhört metalt och fysiskt ansträngande då jag är sist i tävlingen och riskerar att bli varvad! I backen upp mot sista varvet kör jag i en tunnel. Publikleden är täta och bildar en gata uppför målbacken. Jag vet inte hur många som skrek på mig men det är bland det häftigaste jag upplevt.

När jag går ut på sista varvet sprider sig en viss lättnad då jag med 5 min klarat mig kvar i loppet och nu kan inget stoppa mig från ett resultat. Väl i mål ska prisutdelningen precis starta och all möda värd!

Jag slutade tillslut som 47:a efter min kollaps efter 150 km. Som sagt inte jättegrymt resultat med tanke på vilken grupp jag körde med 5 mil tidigare men det spelar mindre roll en dag som denna.

         

Stressar fram SM-formen

Ofrivillig vila brukar det kallas. Först studentparty i 3 dagar följt av ett feberliknande tillstånd med halsont. Sammanlagt 5 dagar utan ordentlig träning. Tre för många om man frågar mig. SM är i dagsläget veckan bort och benen börjar nu så smått vakna till liv. Har jag lite flyt kommer jag ha superform om en vecka. Ofrivilliga viloperioder är inte allt för ofta de bästa formtopparna.

För att inte göra om misstaget att träna ner mig i Falu koppargruva kommer jag försöka prova på att ta vila varannan dag från och med nu. Förhoppningsvis kommer de senaste dagarnas benkross stimulera tillräckligt för att kunna ge mig formboosten jag mer än någon annan behöver!

Förhoppningarna inför SM är förutom fin form framför allt vädret är fint. Ett blött och kallt SM kan inte bli annat än en skandal! Den tredje förhoppningen handlar om själva loppet då jag på riktigt hoppas proffsen MOSAR sönder fältet från start till mål. Att sitta med i en avvaktande klunga halva loppet är inget att hoppas på. En riktig cykeltävling skall bestå att svett, slit och pina. Att ställa av folk är ingen som helst match i jämförelse med att bli avställd och trots detta kriga vidare, varv efter varv. Att göra sitt eget lopp är sportens höjdpunkt oavsett om du cyklar i tät eller sist. Vad är utmaningen i att möta publikens blickar enbart som en segrare?

Jag vet att liknande inlägg skrivits förr. 999 gånger av 1000 av en idrottare i motgång. Jag är inget undantag. När man befinner sig i flow:et och allt flyter på ägnar man sig inte åt tankar som detta. Man lever i en sorts förträngning av allt negativt. Man vet innerst inne att motgången kan stå på tur men man låtsas inte om den. 

Ni ska inte tro att jag för den skull VILL bli avställd på söndag. Jag kommer likt de flesta andra försöka ställa av så många som möjligt av er. Varje cyklist efter mig är en seger. DIN smärta kommer framkalla ett välbehag hos mig och jag kommer om så är fallet troligtvis även skryta om det i Hällekis skola efteråt. Samma sak gäller om jag lyckas ta din rulle i kantvinden eller kontra din attack i motvinden. Att tävla utan fruktan kommer bli mitt främsta vapen på söndag. Jag kan knappt tänka mig en mer behaglig tävlingssituation. 

Till sist vill jag bara till mina konkurrenter säga att jag innerst inne hoppas att ni alla har riktiga skitben på söndag.

     

Krampens återkomst

Kaossäsongen håller i sig!

Då jag inte skrev något om förra helgen kommer några rader här. Det var Sverigecup i Halmstad med 165 km runt fina bokskogen uppe vid Galgberget. Första tävlingen sedan Östfold med snabba ben vilket var uppfriskande. Tyvärr matchade inte mitt självförtroende formen den här helgen och jag fick täppa en hel del luckor då jag såklart låg för långt bak. Aldrig några problem annars och tävlingen såg ut att kunna bli riktigt bra för min del då det mesta gick snett efter ca 9 mil. Först krampryck och inte långt därefter, pang! Det var det 10 000 kr DT-hjulet... Med ekerbrott och kramp förstår ni själva att det var kört. Tur att man har ett grymt härligt lag som kan få en på bra humör igen!

Nu till helgen. Inte heller den helt odramatisk. I fredags var det dags för GP på Arlanda test track. En bilracingbana som inte helt otippat är belägen vid Arlanda. 36 km pang pang väntade. Litet men bra startfält, ej att förakta.

Benen har känts riktigt fina sedan halmstadhelgen men som ni vet brukar inte alltid det ge utdelning för författaren av bloggen.

Med gott självförtroende öppnade jag lite försiktigt tävlingen med ett par soloattacker. Därefter lyfte ett klippblock av hämningar och jag hade mitt livs form. I ungefär 35 min tills min vansinneskörning tog ut sin rätt. 35 min är ändå ganska lång tid och jag hann ha roligt både 5 och 6 gånger i olika grupper. Attack - utbrytning - bli trött sedan börjar kretsloppet om på nytt! I laget var dagen extra lyckad då super-david spurtade in som 3:a bakom Erik Wallén och Ahlstrand. Staffan och Marcus var även de topp 10. Jag rullade in som siste fullföljande men jag har ju upplevt tråkigare stunder på cykeln än detta så att säga. Aldrig har jag känt mig så snabb på platten som jag gjorde i fredags.

Nu till gårdagens Falkenlopp som även det var en händelserik historia. Det ska ju inte gå FÖR lätt här i livet...

Självförtroendet på topp, vädret på topp, benen på topp. Planen var att INTE låta grupper utan innehavande UCK:are gå loss. Planen lyckades också mycket bra då jag och David hyfsat enkelt kunde bevaka täten i början. Farten var ganska hög första milen med snitt på 46. Jag satt med i en handfull grupper innan den riktiga utbrytningen gick. Efter nån/några mil går utbrytningen alla väntat på och Kalle "breakaway" Zander sitter givetvis med där! Inte långt senare har David lyckats brygga upp till den och vi sitter därmed med 2 av 5 gubbar i tät. Det enda jag behövde göra var att göra det jag har gjort så bra större delen av säsongen och det att cykla långsamt. Dock framme i täten den här gången. Och med snabba ben är det ännu roligare. Valhall och falköping stod för farthållningen och känslan var att det inte gick jättefort framme i täten. Vi satt hur som helst nöjda då 2/5 är precis så mycket vi kan begära. Halvvägs in i loppet får jag en mycket otrevlig känsla i höger lår. Jag vet vad som väntar men låtsas inte om det. Försöker dricka/äta massor. Varför ska detta ske nu? Varför kommer aldrig krampen när benen är värdelösa? Lidandet går ganska snabbt och jag tvingas stanna på ett krön och tror knappt att det är sant. Ser klungan rulla iväg och en ev. succé förvandlas till helvete inom loppet av några sekunder.

Så det var det! Kampens återkomst är ett faktum och den kom tillbaka tillsammans med formen antar jag. Finns högst troligt ett samband mellan formen och min krampbenägenhet. Får jag välja mellan dåliga ben och bra ben med kramp väljer jag ändå det sistnämnda, men det skulle sitta jäkligt fint med lite medgång nu!    

     

Kinnekullehelgen

Hade verkligen tron på att saker och ting skulle börja gå min väg igen. Med snabba ben och bra väder var det som upplagt för en trendförändring. 

I fredags var det GP-time där jag blev avställd efter 20 min och varvad efter 40 min. Lite tråkigt men inte helt oväntat då jag som vanligt låg långt bak och vurporna framför avlöste varandra. Efter ett par luck täpp var syran total och jag hade egentligen inte klippet som krävdes för att ha med loppet att göra. Även detta var relativt väntat då jag enbart kört backe de senaste veckorna. 

Såklart var mitt stora mål för helgen det backiga loppet på söndagen. För vad skulle kunna gå snett? 

Söndagens 136 km började lugnt. Nästan så det hade känts lättare om farten höjts för vi kröp verkligen upp de första fyra varven. De 8 s/m vind skapade dock ett oväntat orosmoment på baksidan av varvet där jag var ganska så trött ett par gånger de första varven. Väl i backen kändes benen fullt normala och jag såg fram emot hårdkörningen som jag visste skulle komma. Skön känsla att kunna lägga sig var man vill i klungan uppför. 

Efter fjärde varvningen höjdes tempot markant i kantvinden och klungan delades till och med. Min motivation gick från 100% till 60 på ett ögonblick. Efter ca 8 min hårdkörning lyckades vi trots allt ansluta till slutet av klungan strax innan backen. Kände dock att mina ben inte var lika gott slag som tidigare varv. Det kändes som om jag trampade med en kvadrat-klinga. Ingen kordination alls och till och med lite krampkänningar. Då jag druckit en hel del mineralsaltvatten + magnesium förstod jag till en början ingenting. 

Väl inne i backen kände jag ganska omgående att kroppen svarade dåligt. Frustade som en gammal gubbe och mina lätta ben från de föregående timmarna var som bortblåsta. Såklart var det dags för lite hårdkörning just det här varvet också.. När jag ser klungan dela sig en bit framför mig rinner energin fullkommligt ur mig. Jag känner för att bryta loppet, köra ner i ett dike, sticka ut i skogen och gömma mig. jag blir passerad av i stort sett alla bakomvarande och livet känns plötsligt lika hemsk som det kännts underbart varven innan. 

Jag rullar nästa varv med Jimmy Bodin och Stevenson. Bodin vill fullfölja och mina tankar går till Henrik Öijer som aldrig skulle brutit loppet i min position. Jag tar en gel och sen en till. Sveper en liter mineralsaltvatten och känner krampen och de tunga benen rinna ur kroppen på samma sett som den uppstod. Ett varv senare börjar det kännas riktigt bra. Bodin släpper i backen med några varv kvar. Jag fortsätter solo och försöker hålla uppe snittet så gott det går. Efter ett par varvs slit rullar även jag i mål. Blir 36:a 2 min bakom närmsta klunga och 15 min efter Balck som vann idag efter utbrytning. 

Vet ärligt talat inte varför allt går åt helvete just den här våren. Det känns som nya problem alltid dyker upp. Funkar allt är banan för platt, är banan backig cyklar jag för långsamt. Gång på gång, alltid något. Samtidigt har jag bevisligen gjort stora framsteg rent fysiskt. Mina framsteg vid sidan av tävlingarna är det som håller motivationen hög men vad spelar det för roll? Halva tävlingen igår var ett pinsamt mörker ingen bryr sig ett skit om hur snabbt man cyklar mellan tävlingarna.  

Idag och imorgon blir väldigt lugna dagar så drar jag igång igen på onsdag med lite fartträning. Funderar på att köra passet med högprofilerna bara för att matcha min motionärsstämpel för närvarande. 

Vi hörs.      

     

Missärhelg med något ljusare avslut

Rubriken känns ganska passande i min sammanfattning av helgen och jag ser fram verkligen fram emot att skriva av mig missären de kommande minuterna. Därmed varnar jag alla läsare som inte känner sig kapabla att läsa om individer i motvind och svårigheter.

Vi börjar med lördag.

Det kändes MYCKET bra på uppvärmningen. Jag dansade fram över cykeln. En sån där känsla av att det alltid kommer att finnas en till växel att lägga i oavsett. Jag hade målsättningen att gå runt alla 190 km med benen i behåll. Det var trots allt en mycket platt bana som inte passade mig överhuvudtaget. Det enda som passade mig var distansen. Jag gjorde även det dumma misstaget att köra alldeles för defensivt inledningsvis. Min plan var som i Norge förra veckan att chilla längre ner och låta tävlingen sätta sig.

Fail # 1: Tävlingen satte sig efter 15 mil och inte efter 30 min som planerat.
Fail # 2: Tvingades efter 10 km täppa en lucka med en 2 min all out effort.
Fail # 3: Kom fel i en kurva efter 30 km och fick täppa en till lucka med en maxning i polacksbacken.

Jag körde mig därefter så pass överjävligt stum att upploppet blev till tortyr. Hamnade i en grupp om 3 där de andra två turades om att ställa av sig själva gång på gång. Bröt loppet kort därefter.

Så det var ju sådär. Mina ambitioner matchar inte riktigt mina resultat för närvarande. För er som inte varit där så kan jag säga att det suger fett.

Vad som känns ännu dummare är att min form är exakt så bra som jag kan begära. Jag kör exakt så snabbt som vet att jag kan med en normalbra form. Jag trycker mer watt än någonsin. Jag är dessutom mer erfaren än någonsin. Jag får gång på gång stryk i resultatlistan av folk jag inte ens sett som konkurrenter tidigare.

Nu till dagens missär. Fast jag skulle vilja kalla den för en av de skönaste missärerna jag upplevt. Scandis GP körs på en 2 km HELT galen bana med en 1,30 min lång slottsbacke ink 2 st riktiga pavé avsnitt och en handfull galna kurvor. Kan vara den bästa bana jag kört.

Då jag hade gott om ilska som bränsle från gårdagen gick jag all in idag. Kom iväg hyfsat i starten (vilket för mig inte är sist) och första gången uppför slottsbacken var också den snabbaste. Efter 10 min lidande tappade jag tyvärr tätgruppen efter en kurva och hamnade tillsammans med Mats Andersson och senare Jeppe77 från Motala. Det såg rätt säkert ut bakåt till en början men efter några varv av lite för mycket hets i backe och för låg fart på platten blev vi ikappkörda av en jagande andragrupp på ca 6 st. Efter ytterligare några varv hoppade min kedja in mellan klingan och ramen på toppen av slottsbacken. Istället för att utnyttja mitt respitvarv såg jag till att få upp kedjan med våld och därefter ge järnet och försöka ta ikapp 10 sek. Planen var givetvis galant och jag ställde både av mig själv och cykeln.

Jag hamnade sedan med Preben Larsen, Krippe Kvist och teammate Jonathan Nargell. Som oftast blev jag avställd av Preben utför och körde ikapp och ibland ifrån i slottsbacken. Kände mig inte så dödsstum de sista varven så jag körde solo det sista varvet innan Wetterhall kom anslöt och dagen var slut!

Den här dagen kom jag 50 min. Dessutom på en bana som passar mig fint. Trots det lilla fallet framåt är det fortfarande kasst. Benen var såklart i fin form som vanligt nuförtiden och resultatet åt helvete. Tror jag bröt på ca 30:e plats idag.

Nya tag på Kinnekulle om 2 veckor tills dess ska det vilas, deffas och tränas bland annat. Känner mig av någon anledning väldigt laddad och tävlingssugen trots motvinden resultatmässigt. Bra det!    



                              

  

Östfold 3-dagars

Då jag bara körde lördag och söndag skulle man kunna kalla tävlingen för Östfold två endagars istället. Lite bättre förberedelser den här helgen med rätt skor och andra viktiga material på rätt plats!

Öppnade helgen med ett GP mitt i centrala Fredrikstad. Banan bestod av en riktigt lättåkt kilometer och mycket få höjdmeter. 45 i snitt och 90 % av tävlingen kändes förhållandevis lätt. Min placering i klungan var dock inget vidare då jag redan efter ett par varv var sist. Vet inte riktigt hur det går till men det kändes rätt kontrollerat för mig därbak trots lite gummisnoddseffekt. Halvvägs in i tävlingen var det dags för första kraschen (som var föga oväntad med tanke på startfältets kompetens i att hantera en cykel). Det sprack en del och det krävdes ett varv med syra innan jag var tillbaka i svansen på det som återstod av täten. Med ca 10 min kvar av loppet var det dags igen. Den här gången fler inblandade och täten sprack av lite mer den här gången. Mot alla odds var jag påväg ikapp täten igen med hjälp av TVK laget. Tyvärr blev jag regelrätt dödstrött när klockan ringde för sista varvet. Precis när jag tror mig hålla undan resten av fältet och ska säkra topp 40 kommer en 11 manna grupp ikapp på upploppet och jag blir istället 51:a. Resultatet blev inget vidare men jag kände mig riktigt stark idag vilket var kul.

Söndagens linjelopp var nedkortat med flera mil av okänd anledning. 126 km istället för 160 km. Dessutom var banan betydligt plattare än vad den annars hade varit vilket inte direkt är tipp topp för mig. Vi körde hur som helst ett långvarv på ca 11 mil med målgång uppför en backe på ca 2-3 min. Loppet var 15 km kortare än väntat vilket var överraskande. Varvet var ganska kuperat med en del 1 minuters backar. Klungan var lite större än gårdagen med ca 100 startande. Ungefär lika taffligt i klungan och självklart skulle det vurpas mitt i loppet. Jag tog placering rätt långt bak och avvaktade större delen av tävlingen. Dels för att jag ville vänta till finalen med att köra på och dels för att undvika vurpor. Benen var rätt jävla dåliga till en början men blev sedan riktigt fina de sista milen. Kilometern innan backen gick konstant utför med mötande trafik. Ganska rejält livsfarligt när 100 cyklister vill ligga topp 20 inför en smal avslutande backe...

backen kom ganska överraskande 15 km tidigare än beräknat och med endast följebilarna bakom mig förstod jag att situationen kunde bli lite småknivig. In på den branta smala vägen blev det smockat. Hittade efter lite trixande en väg fram och körde så in åt helvete. Som tur var höll de flesta åt höger vilket jag är tacksam för. Gasade hela vägen in och det räckte till 51:a plats. Är ganska irriterad över ett så dåligt resultat med tanke på hur benen kändes men det är inte mycket att göra åt såhär i efterhand. Vinnaren var 28 sek före i mål.

Ska försöka ta med mig formen till Uppsala nästa helg och placera mig lite högre i det förhoppningsvis lite mer rutinerade startfältet.

På lördag väntar Scandinvian race och söndag Scandis Grand Prix. Lördagen har UCI-status och vi ska köra ett 190 km kermesse liknande race. Full gas!

Bilder kan dyka upp senare. Ciao.                            

Sverigepremiären ur ett avhängt perspektiv

Var tro det eller ej riktigt laddad och tävlingssugen inför premiärhelgen. Formen var uppåtgående och jag kände mig snabb dagarna innan. Mycket tack vare min enormt stora självförtroendebuffert greps jag inte av panik då jag i lördags eftermiddag märkte att jag glömt mina kära bont vaypor skor i falun 40 mil norrut.

Efter lite stress-mek med klossinställningen och några minuter testkörning tyckte jag mig hittat en fungerande inställning. Oturligt nog råkar det vara så att klossplaceringen även inverkar på sitthöjden vilket jag muntert la märke till 10 min innan start. Inte mycket att gräma sig över då ingen människa i fållan sa sig ha någon insexnyckel...

Tanken var att jag skulle försöka vara lite aktiv i backen de första varven för att försöka komma ifrån klungan tidigt med en "morgongrupp". Jag beslutade mig för att hålla mig till den planen hela vägen in i kaklet trots de smärre incidenterna.

Proffsfoto: Valentin Baat 

De första varven kändes ganska normala om än dock lite frustrerande att alltid bli inkörd i utförbacken efter backen på varvet. Båda gångerna fick jag med mig en snubbe från Göteborg CT, Richard Larsén tror jag är namnet. En riktigt stark jäkel var han som ni ser. På andra varvet var jag riktigt nöjd med konstellationen då bland annat Stevenson var med. Tråkigt nog går det inte iväg folk i den backen (vilket jag borde förutsett efter förra årets tävling!). Istället var det i de sega motvindspartierna som klungan lät folk gå iväg.

Smart som jag i vanlig ordning är började jag inte ta position där förrän flera grupper redan stuckit..

Dessutom började mina vader/fötter göra riktigt ont lite överallt. Kände att stumheten från vaderna strålade upp i låren och den sega känslan blev bara värre och värre tyvärr. Motivationen gick i botten och efter ca 7 mil gjorde jag ett sista dödsryck i backen bara för att verkligen få bekräftat vad jag redan kände (jag kände mig som en elefant i backen). Med hälarna i asfalten var det bara att bryta med tankarna på nästa drag och hur jag skulle kunna cykla morgondagen eller ej.

Morgonen därpå var det dags för "vårklassiker". Östgötaloppet med blåst big time. Motivationen var låg redan innan uppvärmningen satts igång. Erik Wallén var så schysst att jag fick låna hans skor idag (körde med pappas under gårdagens lopp). Jag tänkte väl att det skadar inte att prova ett nytt par och hoppas på förbättring. Kände tyvärr redan efter 10 meter att klossarna även här inte gick att placera så långt bak som jag ville. Jag höjde i alla fall sadeln innan start den här gången vilket är ett fall framåt.

Jag började tävlingen sjukt passivt och placerade mig riktigt långt ner. Såg många obegripliga manövrar längre fram och min tillit till Sveriges elitstartfält var inte direkt på topp innan loppet...

Efter 30 min klungkörning började blåskalaset på riktigt. Kände mig inte riktigt klok som släppte efter 30 min men jag var inte ensam som tur var. Efter lite lagtempo var vi med igen och än så länge ingen skada skedd. Tyvärr dröjde det inte länge förrän skadan verkligen var skedd. Ett fält var liksom värre än något annat. jag såg 3 stora cyklister blåsa omkull ut på åkrarna och jag klarade mig med ett urklick. Det hindrade dock inte mitt framhjul att lyfta. Jag blev i stort sett parkerad av vinden. Väl ute i medvinden var klungan totalt splittrad. Jag var själv och körde ikapp gruppen framför mig efter lite hard work. Den lilla gruppen var starten på ett långt lagtempo. Jag försökte organisera gruppen lite då många tydligen ville köra själva i gruppetton. Vi kom ikapp cyklist på cyklist och cyklist efter cyklist släppte. Man kan säga att det var lite exchange hela tiden. In på småvarven hade vi fått ordning på gruppen lite grann vilket höll oss med i matchen ganska länge. Med bara 3 mil kvar var vi tyvärr bara 5 st kvar då alla andra brutit eller tröttnat. Jag kände mig ganska dassig i början av loppet men benen blev inte värre med tiden direkt. Vaderna var förstås rätt körda men det höll ihop helt ok.

Tyvärr klev vi av då darvell och co var på ingång bakifrån med bara några varv kvar! Det vi inte visste var att vi bröt som topp 40 vilket inte är pinsamt för ett heliumluftslott som jag. Det viktigaste av allt var att vi hade jäkligt kul idag. Måste varit pga alla goa gubbar i lagtempot?

Idag har jag cyklat med mina egna skor och nu leker livet igen. Det är dock ganska frustrerande att inte få visa vad man kan. Jag vet redan själv vad jag kan men det är svårare att visa detta för folk utan samma insyn i min träning. Härnäst väntar Östfold 3-dagars i Norge och kanske är det här det vänder?

Torhout Kermesse

Idag gjorde vi vår sista start här i Belgien för den här gången. Veckan har varit minst sagt händelserik som ni förstår.

Till dagens race kom endast 213 cyklister till start då det var tre andra tävlingar i landet den här söndagen.

17 varv x 6,8 km platt stadsbana med en del kantvindspartier bjöds det på idag. Det är alltid skönt att avsluta på ett bra sätt och idag kändes det ganska bra.

Jag har nästan slutat att förvånas över snitthastigheterna här nere då det var rekord idag igen med 46,5 km/h på min Garmin-dator efter målgång på 115 km cykel.

Kämpar. Foto: Zander

De första varven var som vanligt rätt hårda och jag var även rätt feg här vilket gav mig en placering i stil med 175 typ. I motvinden körde vi i 50, på vägen hem 60 och i kantvinden pendlade det mellan 50-60 blås beroende på. Det var fyra stycken tajta kurvor längs varvet.

Benen var bra från start till finish och i mitten av tävlingen var jag kanske uppe topp 100. Varv på varv på varv gasade klungan på och för det mesta var känslan helt okej. Känslan i klungan var lite stökig men långt ifrån värsta tänkbara scenario kan man säga.

60 blås. Behöver inte ens andas in. Bara öppna munnen och låta fysiken tala. Foto: K-A Zander

In till målgång var det dags för klungkrasch med kanske 10 inblandade. Tog det rätt lugnt innan så det störde inte mer en att jag fick stanna 100 meter före mål. Utbrytningen som höll undan var på ca 10 pers så en klungkrasch är rätt jävla onödig. Men är det 10 euro på spel kan man ju lika gärna offra familjen och halva släkten? :)

Putte - Beerzel omloop - Kaosfaktor XL

Kermesse-lopp i Beerzel med riktigt stekväder med över 20 grader och sol mötte de stackars cyklisterna idag. Redan vid inskrivningen började man ana oråd då det var 100 meter kö ut på gatan.

10 minuter innan start var kön fortfarande 100 meter och här var det ganska uppenbart att tävlingen inte skulle bli direkt underbemannad.

Ca 15 min efter att starten skulle gått står alla i fållan och glor. Helt plötsligt åker halva klungan iväg åt andra hållet bakom en annan (!?) ledarbil som står på en annan (!?) gata. Sedan följer 30 min av hattande mellan de olika startfållorna innan någon från ledningen väljer att avslöja på icke flamländska vilken av fållorna som var den rätta...

Vi drar iväg och det gick på rätt bra. Oturligt nog valde jag och 150 andra fel fålla och hamnade jäkligt långt bak i starten. Första 3 varven var rätt jobbiga i kantvinden och vi snittade 47 km/h. Det var dock kontrollerad känsla men jag var alldeles för långt bak då klungan var ca 500 meter lång. På tredje varvet blir det tyvärr en krasch strax framför mig och de andra som ligger längre ner och det tar 30 sek innan jag ens tar mig förbi högen. Jag hamnar där i ett sorts ingenmansland i 2 min då jag har ca 20 meter upp till den "stora" jagande gruppen och endast enskilda åkare 20-30 meter efter mig. Då jag såklart stumnar efter ca 2 min blir jag ikappåkt av en liten grupp på 10 som snabbt blev 5. Där satt även Jesper med. Redan efter ett varv ostrukturerat lagtempo var det uppenbart att det var kört. Sjukt jobbigt var det i den jagande gruppen dessutom. Vi blev avplockade ganska snart därefter.

Detta var det största startfält jag någonsin kört i. Det ryktas om att vi var ca 270 startande idag. Anledningen var att bland annat Holland är helt utan cykeltävling den här helgen vilket ledde till ett extra tillskott. Hur som så tycker jag 150 st är fullt tillräckligt för en liten belgisk väg. Hoppas på det imorgon då vi ska avsluta veckan med kermesse i Torhout.          

Onsdagsracet i Brugge

Igår gjorde jag säsongens tredje och min snabbaste 11 milare någonsin. Andra intressanta detaljer som kan ha bidragit till det höga snittet kan vara att varvet bestod av 2 höjdmeters stigning per varv. Alltså 60 hm på 110 km. Med andra ord en riktig alpetapp.

Ca 130 startande denna onsdagseftermiddag med fina 800€ i förstapris. Tävlingsavgiften var 5€ och 5€ var dessutom priset för 50:e plats. Ganska acceptabla premisser väl? :)

Jag anande att tävlingen skulle bli ganska lättkörd och det stämde ganska bra det. Valde en lite annan taktik idag mot tidigare tävlingar där jag istället för att ständigt göra avanceringsförsök bara låg på ~10:e sista plats och chillade i stort sett hela loppet. Problemet med den här taktiken är att det kan dela sig längre fram. Händer detta kan du gå och lägga dig och bryta loppet. Min bedömning var dock att klungan skulle vara relativt samlad de 11 milen och idag stämde det ganska bra också.

Foto: Jesper Johansson

Då jag inte åt något under loppet blev jag lite fikasugen efter 7-8 mil men överlag var ja pigg hela tiden. Får tacka Koppenbergrundan i tisdags för det.

Foto: Jesper johansson

Med ca 4 varv kvar började klungan bli lite krispig. Detta märktes tydligt på igångdragen längst bak. Strax innan målgång försökte jag ta mig upp i fältet och det räckte till 61:a plats idag. 



Summeringen av loppet:

Längd: 110 km
Klättrade höjdmeter: 60
Snitt: 45 km/h

Galet var snabbt man kan åka med lite hjälp från Lotto belisol, Omega Parma quickstep, ex antal continental-lag och andra belgiska monster. Jag skulle dock uppskatta en bana med motlut. Positivt med dagen var förutom fina ben även att jag inte var lika rädd i klungan idag vilket känns bra. Förutom en krasch med 5 cyklister i spurten var det rätt lugnt idag. Bara att bromsa sig förbi högen och cykla i mål...       

Premiärhelgen i Flandern

Efter dryga dygnet på resande fot anlände jag, Karl-Axel Zander, Jesper Johansson och David Bartolome från Upsala CK fram till Wevelgem på fredag eftermiddag. Staden är en typisk flandernby innehållande stenhus och bordeller.

Då jag inte tränat något i veckan samt rest i 24 h var jag faktiskt lite orolig för premiärhelgen då den inte direkt är någon mjukstart. Som tur var fick jag till ett fint 2,20h långt kom-igång pass i kvällssolen med de andra. Första 3 milen kändes ungefär så bedrövliga som jag hade förväntat mig men sista halvan kändes det lite bättre vilket sänkte nervositeten med flera procent.

Foto: Karl-Axel Zander

 

På lördag eftermiddag var spelet igång! Kermesselopp på 18x6 km. Varvet bjöd på smala vägar, blåst, åkrar och en del motlut vilket är ovanligt. Drygt 90 st till start och jag kan väl inte säga att självförtroendet var på topp här..

David hade förvarnat om att det kunde gå på rätt bra de första 30 min av ett kermesselopp så jag tog plats långt fram i fållan och försökte göra det bästa av saken. De drygt 600 euro i prispengar lockade till sig en del snabba typer. Jag valde att gå in i tävlingen som vilket annat GP som helst och strunta i det faktum att tävlingen var 11 mil. Anledningen till detta är att reglerna för linjelopp är lite annorlunda i flandern. Så fort du ställs av med några minuter plockas du av och får den placering du har då du kliver av. Med andra ord är det mer eller mindre en merit att inte bli avplockad om tävlingen är hård.

Direkt i starten satte vi fart i ca 60 km/h i medvinden och vidare in över ett pavé/cykelbana avsnitt innan vi svängde upp mot kantvinden. Jag lyckades sitta med ganska bra första 30 min vilket var skönt. Det var dock nära ett par gånger då en framförvarande sladdat omkull i en kurva innan en slakmota. Blev ett par hårda minuter innan jag lyckats komma ikapp täten. Efter ca 35 km börjar jag förstå hur långt det här loppet verkligen är...

Någon släpper lucka i kantvinden och vips hamnade jag i en 12 manna grupp. Stundtals gick sammarbetet riktigt bra men för det mesta ganska åt skogen. Men är det någonting belgiska cyklister kan är det är köra belgisk kedja och vinge i kantvind för där gick det undan rätt bra. Häftig känsla var det!

Vår lilla klunga fick hållas till dess att vi kört 56 km då vi plockades av. Jag rullade tydligen i mål som 41:a men jag förstod inte riktigt varför alla skulle spurta. Kul med en placering i alla fall. Kalle och Jesper gick i mål varvet innan i klungan bakom mig. David var uppe och stötte första varvet men bestämde sig för att lägga av efter ett varv då han knappt tränat på hela vintern!

ca 22 st gick i mål och klungan var i stort sett molykyler. I like!

Foto: Karl-Axel Zander igen

 
Gårdagen bjöd på 4 st tävlingar inom 10 mils kvadrat. - "Skönt med litet startfällt idag..." Tävlingen vi valde låg i Merelbeke och var fruktansvärt lättåkt med rikligt med betongväg och "semikubbles" (Svensk pavé). Det "lilla" startfältet jag uppenbarligen syftat på var 180 cyklister och det är svårt att förstå hur stor sporten är här nere. Efter att ha signat oss inne i Herelbeke kyrka där ca 5 st herrar i kostym givetvis väntade var det bara att ladda. Kände mig betydligt självsäkrare idag efter gårdagens fall framåt. Efter att ha tryckt mig in långt fram i fållan kom jag iväg rätt bra med täten och då jag trots allt befann mig på "semester" bestämde jag mig för att stöta från proffsklungan medan tillfället gavs. Rycket satte jag in efter 1 km. Mitt i utbrytningen kommer jag på att jag glömt sätta igång Garmin-datorn så jag det gjorde jag i farten. Alla belgproffs undrade väl var det var för respektlös juniorjävel som tror sig kunna gå solo i 12 mil. Lekstugan varade i ca 1 km innan jag blev länkad och sedan upphunnen av peloton. Därefter satt jag i klungan och var skraj. Dagens race var så lättåkt att i stort sett ingen ställdes av trots att det gick fort. Klungan samlade ihop sig rätt ofta vilket jag inte gillar. Att vägarna i Belgen är crap gör inte saken bättre. Det var ett mindre mirakel att inte fler kraschade. Alla är skickliga på cykeln och det är stor skillnad mot Sverige. Tävlingen var inte direkt jobbig men distansen tar tillslut ut sin rätt. Tyvärr lyckades jag inte fullfölja tävlingen då jag vurpade helt självförvållat på ett brunnslock i en skarp kurva. Som tur var höll jag bara ca 25km/h och ingen större fara skedd. Bryta var jag dock tvungen att göra hur som helst. Jesper höll sig kvar i tävlingen och gick i mål som 105:a.

Bild från dagens rullpass till Roubaix. Passade på att dunka ett varv.

På onsdag väntar nästa utmaning i Brugge. Ett platt fin bana där jag hoppas på ett hårdare tempo än igår som kan splittra upp klungan tidigt.

Det närmar sig

Om 8 dagar är det dags för tävlingspremiär för min del. Den kommer äga rum i Belgien (flandern) under näst nästa vecka. Men som det ser ut nu kommer vägen till premiären vara allt annat än rofylld. Nu på måndag bär det av till Polen för en skolresa och jag kommer i princip hoppa in i Uppsalabilen 2h efter att jag landat på Arlanda nästa vecka. Det kommer bli en spännande utmaning att få till träning under de 4 dagarna jag är i Polen. Som tur är har jag ett kom igångpass inplanerat på fredag efter 18 timmars bilresan. Kommer vara riktigt sprättig och fin i benen då kan man tänka sig.

Mäktigt väder har det varit i veckan

 

Tillbaka på TC

Riktigt misärpass var det också. Efter ett par dagar med totalvila var chocken total idag. Det blev ett gäng enormt odisciplinerade 4x4:or. Startade första på 280 watt för att prova på, gick sedan upp på i vanliga fall normala 330-340 watt för att sedan dala till 320 watt och till sist efter 8 min vila släpade jag mig igenom den sista på 290. Inga problem här inte!

Entusiast med syreskuld.  

Än så länge har jag inte vågat mig ut i snön men det blir det ändring på imorgon förhoppningsvis då fyra härliga timmar skall köras kl 14 imorgon bitti. Kommer nu ställa in ett stenhårt sikte på tävlingspremiären och tugga igenom de två kommande månaderna. 

Och till sist: Det finns inga dåliga kläder, bara dåligt väder.  

Gran Canaria part IIII

Nu har fyra dagar passerat sedan viruset slog till. Jag cyklar lite varje dag men tar inte i något alls. Livet kändes ganska misär de första sjukdagarna men numera är läget ganska bra. Tror mina en timmes pass på cykeln gör skillnaden. Får i alla fall låtsas att jag tränar...

De senaste dagarna har jag i huvudsak spenderat hemma eller ute på cykeln i nån timme med undantag av söndagen då jag, Viktor Knutsson, Henrik Lundberg från uppsala och massör-Robert åkte över till Teneriffa över dagen. Vi var alla överens om att dagen innehöll det mesta och lite till!

Vi fick tag på en hyrbil och hade den hela dagen på båda öarna. Mycket bra lösning. Dagen började med uppstigning kl 06.00 för bilfärd över till andra sidan ön, närmare bestämt Agaete som vetter ut mot västkusten och framför allt mot Teneriffa. Väl på bilfärjan slog vi oss ner tog en kaffe och snackade skit. De första 5 min av båtturen var väldigt guppig minst sagt. Vi skrattade lite åt det hela då vi självklart förstod att detta omöjligtvis skulle kunna pågå i 90 min. Efter 20 min var det inte lite kul längre. Robert vinglade bort till fören och vi andra försökte hålla oss på stolarna. Efter 40 min började en lättare panik smyga sig på. Det hela blev inte bättre när jag skulle gå in på toaletten och snyta mig då alla bås var "upptagna" av spyende passagerare. När det är ca 20 min kvar är det definitivt inte alls kul. Jag får svälja varannan minut och Teneriffa kommer inte närmare! Med bara ett par minuter kvar kan inte Robert hålla tillbaka längre. Som tur var hade båten en praktisk heltäckningsmatta...              

Hell-boat alla atlantico. Det syns till och med på bilden hur "vågräta" vi är. 

 Väl landstigna och färdigspyade på Teneriffa började klättringen upp mot höglandet. Till en början var regnet och fukten påtaglig.

Men på ca 1700 meters höjd kunde man ana ljusare tider!

Och på ca 2000 meter möttes vi av en galet häftig syn!

2000 meters fallhöjd in real life är betydligt häftigare än på bild.

Väl över trädgränsen var det sedan ökenlandskap som gällde. En annan detalj som slår en är hur enormt fräscht och klart allt är på den höjden. 

  

Mt Teide 3800 meter hög vulkan med en rätt schysst fallhöjd på just 3800 meter.

Tyvärr var linbanan upp till toppen stängd pga blåsten, men bara att komma upp på platån gjorde resan värd besväret. Teneriffa är en riktigt häftig ö som jag gillar skarpt.

Då vi snirklat oss ner till ca 10 m.ö.h åt vi en god lunch på världens nyaste Hardrock Café Tenerife. Båtturen hem var betydligt bättre nu på eftermiddagen och ca 20.00 var vi tillbaka lagom till middag!