Breaking news...

Då var det klart, UC Monaco heter mitt nya lag till 2015!

Den här chansen gick inte att tacka nej till, och är det absolut bästa alternativet om jag vill nå min fulla potential inom cyklingen. Jag har ju blivit en riktigt "veteran" på de svenska tävlingarna vid det här laget med hela 2-3 säsonger så det känns mycket motiverande att få prova mina ben på tävlingar med terrängen jag är skapt för. Att få möjligheten att bo kvar i den här regionen även efter slutet av mars känns inte heller det speciellt tråkigt i skrivande stund.

Hela processen har gått från inget till allt på ca 2 veckor så det har egentligen inte varit någon speciellt segdragen process om man ser till det stora hela. En förutsättning för ett klubbyte för mig tillsammans med den sportsliga satsningen är att laget ger mig positiv energi. Jag kände redan första träningen att gänget fungerar bra tillsammans med mig. Att nästan hela laget inklusive ledningen är födda i Italien gör saker och ting lite lättare för mig kultur och språkmässigt.

Härnäst väntar ett härligt jullov på ca 2 veckor. När jag kikar i träningskalendern ser jag till min fasa att minst 2 st distanspass skall genomföras (!!!) medans jag är hemma i Sverige. Vi får se hur det blir med den saken..

Foto: Union Cycliste de Monaco 

Det var allt för nu, ni kan räkna med att mer info kommer dyka upp på den här bloggen den närmsta tiden men tills dess:

A dopo e buon natale di Bordighera.   

Ciao

Lite lokala äventyr + dödsflykt

La Turbie, påväg till Antibes för intag av distanspizzan! 

Då var det helg igen! Fort har det gått, och jag har väl hunnit med både det ena och det andra. Det ena är att cykla och det andra äta. Nej, lite annat också men det gäller att prioritera rätt. Veckan började med en mycket blött tur till Albenga och tillbaka på ca 5h. Det regnade 99,9% av turen. Konstigt nog även inne i tunnlarna vilket är lite speciellt för en nordbo. Då temperaturen höll sig på stadiga 15+ var passet någorlunda lätt att genomföra till trots.

Resterande del av veckan har faktiskt bjudit på uppehåll. Har cyklat en del längs Franska Rivieran samt plågat mig lite i Coll d'Madone.    

Kanske den finaste delen av hela kusten, området Cap Ferrat /Beaulieu sur-mer mellan Nice och Monaco. 

På lokala äventyr med bergsbyn Perinaldo i solljuset. Lyckligt ovetande om vad som komma skall!

 Igår bestämde jag mig för att ge mig ut på en liten upptäcktsfärd på lokala småvägar. Höll mig konstant ett par mil hemifrån och trots det tog rundan 4,30h. Med ett sänkt lufttryck och glatt humör tacklade jag allt från vertikala uppförsbackar till de mest avlägsna byar.

Självklart inkluderade rundan ex antal felkörningar. En av dem blev lite mer kostsam än de andra. Jag tar helt enkelt fel väg vid ett vägskäl. Efter 5 min passerar jag en olivgård (olivgård Nr 156 i ordningen). Hör hundar skälla. Inte särskilt konstigt då i stort sett alla markägare har hundar plus det faktum att alla hundar hatar mig när jag är ute och cyklar i mina röda Upsala CK-kläder. Inser i panik att hundarna springer fritt och hinner precis svänga runt i en serpentin innan de hinner ifatt mig. Det tar inte lång tid innan de fattade var jag tagit vägen och en av dem droppar 1-2 meter och landar bredvid mig påväg ut ur kurvan. Hinner peta upp kedjan på storskivan och lägger in min kanske bästa attack någonsin. Huggtänderna viner i luften men missar precis. Drar upp farten till 45 blås och inser att serpa nr2 och 3 kommer tätt! Med lite däcksläpp och skicklighet lyckas jag hålla mig kvar på vägen och hundarna vänder tillbaka. Tror här att läget är under kontroll men vägen jag hamnat på är en dead end road. Efter 5 minuters svärande börjar jag se över alternativen. Ingen människa i sikte. Ingen alternativ väg. Jag bestämmer mig för att smyga tillbaka så tyst jag kan med cykeln som vapen. har ju trots allt en jävligt sliten och spetsig storklinga att ta till. Precis innan stunden är inne räddas jag av en bonde som av någon anledning ska frakta ett litet träd förbi olivgården. Han visar sig vara hur snäll som helst och låter mig sitta på rulle förbi gården. Hundarna skäller men bonden skäller bara tillbaka genom bilrutan och efter ex antal stopp kan jag äntligen lämna denna olivgård bakom mig. För första och sista gången kan man tänka sig.    

Inväntar duellen. (Silvertejpen på styret har inte med storyn att göra)

Skön återkomst. Pasta Carbonara och ett stycke Gazzetta på stamcaféet.