Sidor

söndag 22 maj 2016

Andraplatsen i Merelbeke


Vad ska jag säga. Jag är inte bortskämd med pallplatser direkt. Jag har varit på gång ett tag nu men steget upp till pallen har ändå känts relativt långt borta även om jag har varit med i tätstriden de senaste två racen. Jag har suttit med i utbrytningarna med de bästa osv. Ändå finns tvivlen där i bakhuvudet på startlinjen. När man tänker efter är det ju så jävla svårt med linjelopp på cykel. Antalet saker som kan gå fel är oräknebara. Hur vinner man ett landsvägslinje i cykel? Ingen jävla aning. Det vet du först när du gjort det. Alla tävlingar är unika etc. Det finns dock ett antal saker som ökar dina chanser när du står på startlinjen med 200 taggade belgare.      


Min gissning var att gårdagen skulle sluta i klungspurt. Jag har kört banan två gånger tidigare. Första gången var 2014 med Upsala CK. Den gången stötte jag från mastern och var loss i 500 meter solo. Sedan led jag fruktansvärt i 60 km innan jag kraschade självförvållat på ett brunnslock. Senaste gången var mars i år. Det var tidigt på säsongen och jag fick mitt första smakprov på hur det är att vara med och tävla i täten på en belgisk 1.12. Nu ett par månader senare ville jag vara med från starten och följa så många attacker som möjligt för att åtminstone ge mig själv chansen även om det skulle sluta i klungspurt. Jag höll mig mycket riktigt framme första timmen igår. Efter mängder av inkörda grupper gick det iväg ett hyfsat gäng. Det ser ut som om de är borta men jag stöter i det svaga motlutet 1 km före mål. Får med mig en liten amerikan på hjul. Jag tar en rejäl förning och han kan sedan ansluta oss uppe vid varvning. Inte helt optimalt kanske men ofta lönar det sig att använda benen tidigt i racet. Med andan i halsen visserligen men nu var dagens första utbrytning etablerad.   



Utbrytningen etablerad
Ganska omgående stod det klart att gruppen inte var något att ha. Några stycken på hjul bakom gruppen och allmänt disciplin (hej flandern). Vi fick trots detta en hyfsad lucka bakåt. Jag tänkte väl att vi kör väl på här så får vi se vad som händer. En annan sak som ruckade samarbetet i gruppen var att organisationen satt ut 25€ i spurtpris varje varv till första cyklist. Vi skulle köra 15 varv. Dum som jag var försökte jag lite halvhjärtat köra för ett par av dem. Jag torskade båda två klart. Andraplatser ger inga pengar och det kostade bara ben.  


Efter typ sex mil av 12 blir samarbetet om möjligt ännu sämre. Jag vänder mig om och ser varför då klungan är på intåg. Jag har planer på att försöka gå med i en ny grupp här men hela kroppen skriker bara "NEEEJ" när jag tar sats. Jag mår illa. Jag måste återhämta mig. Jag tvingas se en ny grupp gå iväg med flera förhandsfavoriter. Jag sjunker som en sten genom klungan. Släpper lucka på en raksträcka och tänker för en sekund att man kanske skulle ställa sig och titta på istället. Varvet senare har jag fått en flaska vatten och hämtat mig lite.

Tjafsar lite i klungan
Jag får ny energi. Tar mig upp i fältet och ser att jag har haft en jävla tur. Gruppen med starkingar är inkörda och tävlingen lever. Tillbaka på ruta ett.   



Tyvärr minns jag inte riktigt men på något vis kommer jag med i en ny utbrytning. Den här gruppen är starkare än den första och klungan är trött. Även om gruppen innehåller starka cyklister får vi även här många friåkare på hjul. Vi är bara fem-sex stycken som går runt lite mer konsekvent. Det uppstår luckor lite hela tiden och vi gör det verkligen inte lätt för oss. När vi går iväg är ca 8 mil körda och luckan bakåt ser betryggande ut. Inte heller den här gången kan jag helt hålla mig ifrån spurtprisen och kammar in ett par andraplatser till. Jag har inga planer på att sticka ifrån gruppen här. Med onsdagens misäravslutning i färskt minne vill jag först och främst vara med gruppen in i mål. Med två varv kvar multipliceras kaoset i gruppen. En liten andragrupp är på gång bakom. Jag försöker ta mina förningar och få igång gänget men det funkar inte speciellt bra. Vi är bara tre-fyra stycken som går runt. Och inte långt senare går grupperna ihop.


Jag kan riktigt känna lukten av uppgivenhet runt mig när tanken plötsligt slår mig. Vi närmar oss en 90 graders sväng. Jag laddar på och passerar den första cyklisten i gruppen på insidan och skickar direkt efter kurvan på en stöt. Sätter mig ner och kör tröskel. Kastar ett litet getöga bakåt genom mina immiga Oakleys och ser att det står still. Skönt att slippa dem tänker jag. Om än för en stund och ev kan man plocka hem 25€ vid varvning. Efter 500 meter slänger jag en till blick bakåt och ser att den här liraren smugit sig in på hjul. Bakom står det fortfarande relativt still. Jag viftar fram min kollega med armbågen och han ger mig en blick och vi kommer överens om att försöka köra på det här. Jag återhämtar mig fint på hjul. Jag kan ta hårda förningar. En sak i taget. Först sista varvningen. Vågar inte hoppas. Vi delar spurtpriset mellan oss och förstör på så sätt inte rytmen i samarbetet. Ett varv kvar. 8 km. Vi går ut på en lång äcklig raka med vinden vinande i facet. Gruppen känns närmare bakom på grund av den låga farten. Jag bli lite nojig och ger det en extra hård push innan vi svänger höger där jag stötte varvet innan. Nu är det kant/medvind in. Kommissarien i sin feta Audi kommer upp på sidan och meddelar att vi har 25 sekunder. I mina öron låter det som ingenting. Tar en extra hård push igen.        


Vi går in i sista kilometern. Nu är det lätt uppför med betong upp till mål. Förningarna tappar lite tryck. Det är lugnt bakåt. Tror jag. Tittar till en gång. Jag måste göra något innan spurten. Det finns ingen cyklist i den här regionen med en sämre spurt än mig just nu. Tyvärr drar jag igång från spets med 500 meter kvar. Det är en bra attack men med facit i hand skulle den kommit lite tidigare efter hans sista förning. Jag tar i som fan i några sekunder men han biter sig kvar på hjul. jag förstår att det är kört men ger mig inte riktigt. Jag slår av igen och väntar på att han ska dra igång. Mina ben svarar givetvis inte tillräckligt rappt och han vinner striden ganska lätt.   

Slagen




torsdag 19 maj 2016

Onsdagssyra Oosterzele

Tänkte skriva några rader om mina upplevelser från gårdagen. Ställde upp på ett vanligt kermis i Oosterzele. Marcus Svensson och Linda Jacobsson var också där. Hängde med dem en del och fick även hjälp med langning av Linda under racet. Det var värdefullt en eftermiddag som igår. Skulle det visa sig.

Planen var att hålla mig cool första delen av de 12 milen. Låta de rappa utan grund köra slut på sig så skulle jag sedan gå fram och vara med på allt som rörde sig tills vinnande gruppen gick. Väl i den gruppen skulle jag göra minimalt med jobb och sen skulle jag stöta från gruppen med 1,5 km kvar och vinna solo. Sedan skulle Team Sky ringa upp osv osv. Det var planen.
Vi drog iväg. Hårt och fint. Som vanligt med andra ord. Med bara 70 startande märkte jag ganska snabbt att min plan om att "chilla" första delen inte fungerade särskilt bra. Det finns ingen klunga att gömma sig i. Antingen täppte man luckor i tät eller samma visa fast längre bak. Att täppa luckor i tät är skönare mentalt och dessutom har du mer att falla på. Problemet var väl att när man väl hamnar där bak och får slita kan det vara ganska svårt att lyfta på arslet och ta sig upp. Jag gjorde en hel del jobb där bak och såg grupper komma och gå första 40 minuterna. Med 20-25 km körda fick jag nog och tog mig fram. Inte långt senare är det Marcus som har lucka med en till åkare. Jag kommer med fart bakom och får en skön "hand-sling" av poyangkompisen Sean i tät. Jag satsar järnet och kan gå ikapp duon själv utan följeslagare. Jag står över en förning men sedan är det fullt ös.

66% svensk trio med jagande gruppen i bakgrunden
Jag, mackan plus okänd belgare blir jagade av en grupp. Har fullt upp med att kötta och ser inte om det är hela klungan eller bara en mindre grupp som kommer bakifrån. Vi blir inkörda men klungan är långt bakom. Vi är 12 stycken och vi kör stenhårt inledningsvis för att bygga upp luckan. Jag mår ganska illa. En annan grej som är illa är samarbetet i utbrytningen. Stötförningar och allmänt hetsigt. Efter ett par varv är luckan rejäl. Vi slår av en del men det stöts fortfarande en hel del i förningarna. Speciellt från en gubbe som heter Mario. 44 bast. Mario skulle sedan vinna racet också. Han grillade hela gruppen med sina monsterförningar under åtta mil. Att det är efterblivet att dra stötförningar även om man är starkast verkade inte bekymra honom något nämnvärt. Är man starkast kör man ändå inte fortare än gruppen och sen använder man sitt överskott till att slakta alla i slutet. Tycker åtminstone jag då. Kevin Van Impe satt även med i gruppen. Googla honom!




Mackan var ett starkt lok i gruppen också. Varken jag eller Mackan hade någon vidare koll på vad speakern vid varvning sa, men uppenbarligen var det en hel del premiespurter. Svårt det där med flamländska. Jag kände att bara vara med i vinnande gruppen räckte bra och var inte med på någon oförberedd spurt. Med 12 km kvar att köra (två varv) känns det verkligen som att jag ska vara med och köra om det idag. Jag tar en förning och ser monstermario satsa ute till vänster. Jag försöker hitta ett lämpligt hjul att följa men det blir luckor lite överallt. Jag lyckas tappa mitt hjul innan en sväng. Trött och illamående som man är tar jag en kass kurva. Jag drar igång men det räcker inte för att täppa luckan till Mackan mf som jagar Mario. Först blir jag ägd av snubben på hjul som stöter av mig. I jakten på det hjulet kör jag mig sönder och samman och blir därmed även redigt massakrerad av den sista snubben på mitt hjul. Ridå.

Inkörd.


Inte helt. Jag har lite pang kvar. Jagar gruppen i några kilometer. Efter typ 3 km är ridån total. Vi har tappat två stycken från den ursprungliga gruppen så jag befinner mig på 10:e plats. Jag ser ett par-tre stycken bakom mig på rakorna. Vet inte om det är stukade utbrytare eller jagande. Hoppas på stukade cyklister. Ganska snart står det klart att det inte är ett dugg stukade. De går ikapp mig och i spurten blir jag ultraägd. In på 13:e plats.

Trots misären i slutet så kan jag ändå bocka av en av mina bättre prestationer. Det går åt rätt håll. Fortsatt framåt. Nya effektrekord också. 279 snittwatt blev det under 113 km och 310 i NP. Förra året körde jag max 2h på 240 snittwatt i tävlingssammanhang. En rätt bra boost har jag fått till i år även om jag är lite tyngre nu än 2015. Trots siffrorna ovan var det benen som inte räckte till idag, även om man alltid kan ha mer eller mindre tur. Är man starkast behöver man inte ha lika mycket tur...

 I helgen väntar nya kermis. Aupa.    

måndag 16 maj 2016

Morgan Blue Classic All in

Igår var en hård eftermiddag.

Morgan Blue Classic är interclub 1.12. 14 mil (8x18km varv).

Jag var väl inte supertaggad före start igår. De senaste veckornas starka upplevelser I Danmark och Fléche du Sud får vardagen att framstå som lite mindre glamorös. Jag tycker också att jag var lite tanklös igår. Dum rättare sagt. Jag slarvade mest hela tiden. Jag var aktiv första timmen igår framför allt. Förutom en del grupper jag följde med tog jag också tag i det själv. Med lite drygt 45 minuter körda får jag för mig att stöta solo i en av varvets två backar. Jag känner mig stark och så men det är ju förjävla korkat att tro att något skulle gå iväg där första timmen när alla är pigga och taggade. Blir lite arg på mig själv och bestämmer mig för att börja tänka lite. Jag faller ner lite och kommer in i en svacka mentalt. Benen känns inte sådär toppenbra och framme går det fort. Efter ett par timmar går dagens grupp iväg och jag är inte ens nära. Jag ser dock att Gianni från laget lig ger och hugger en del där framme. Jag får tummen ur och tar mig upp i klungan. Sitter topp 10 i några kilometer. Jag följer några hjul och vips är vi loss fyra stycken. Tre från samma lag och jag, Det passar mig fint. dvs jag sitter på hjul. Efter ett par kilometer kommer en 10-15 man ikapp. Först tror jag det är klungan men klungan har stannat av lite bakom. Vi blir ett gäng som börjar mata på. Några sitter på hjul eller tvingas sitta där kanske man ska säga. Det uppstår sprickor i gruppen mest hela tiden och tillslut är vi bara 4-5 st som går runt. Jag har också skitont mellan varven men bestämmer mig för att det är mindre mentalt knäckande att vara med och dra lite extra än att täppa luckor. Vi har utbrytningen inom synhåll på de långa rakorna. Efter 4km blir vi inkörda av en annan större grupp och inte långt senare hela klungan. Vi körs in i den korta branta backen på varvet. Jag drar i backen och låter mig falla igenom en del. Sparar benen. Väl på krönet kör jag om folk istället och tar mig tillbaka upp i täten. I de lättåkta partierna efter backen in mot varvning går tre snubbar iväg. Jag tvekar några sekunder men stöter ikapp gruppen. Ingen följer mig från klungan. 1 km senare har det stannat av bakom. Det ser ut att hålla ett tag detta.


Efter 3km varvar vi med två varv kvar. Vi har kunnat hämta andan och stabilisera pulsen något. Vi har ca 30 sekunder på klungan. Med 1 och ett halvt varv kvar är vi jagade av en tredjegrupp. Vi kör på med det vi har. Jag tänker att kanske är det här det sista jag gör i den här tävlingen. Sega jävla ben. Vi börjar dock ta in på tätgruppen. I den branta backen med 6 km kvar till sista varvning kommer gruppen bakom ikapp oss. Vi är nu ca 20 st i en andragrupp. Utbrytningen är inte långt borta. Gianni sitter med i min grupp. Han ser inte superpigg ut men det är ändå kul att ha någon med. Jag tvekar en sund men bestämmer mig för att vara med och jobba i gruppen. Det är många som står över. Vill inte tänka på hur många. Jag bara kör vidare. Tanklöst. Efter 10 km av ojämn arbetsinsats och sprickor i gruppen kommer vi ikapp täten. Det är 6 km kvar till mål. Jag har känt mig ganska kass i den där backen hela racet så jag bestämmer mig för att gå in bland de första. Som tur är verkar alla andra vara minst lika trötta som jag då det går lugnt uppför. Vi tar oss över krönet för sista gången. Några attacker kommer. Jag är seg men känner mig uthållig. En snubbe är iväg med 5km kvar. En cyklist från Illy bikers går upp i tät och tar en megaförning. Jag är som klistrad på hjulet och vet precis vad jag ska göra när han slår åt sidan...

4 km kvar och vi är ikapp den flyende. Sekunden efter att draghästen slagit åt sidan stöter jag med allt jag har kvar. Det spricker en del i ledet men det är minst en jävel på hjul. Jag slår av. 3 km kvar nu. Jag blir kontrad av tre pers. Jag går med dem. Får täppa ett antal meter. De andra kommer tillbaka. Jag stöter igen. Ett par stycken på hjul sedan lucka. De andra kommer ikapp. Jag slår av men stöter igen. Nu börjar det hända grejer. Bara en av de starka på hjulet. 10 meter lucka ner. 1500 meter kvar. Jag känner det. Jag har inte benen. Jag har inte tillräckligt med pang kvar för att köra 400 watt i 1500 meter. Vi kör igenom ett par svängar och sista kilometern är en lång jävla raka med motvind. Efter kurvorna kör jag igen. Nu är alla med på hjul. Jag går ut till vänster och låtsas uppgiven för att sedan kasta iväg en sista gång. Bara en till. Nu börjar de 20 stycken i gruppen känna lukten av segern och givetvis följer alla min sista satsning. Det är tätt och köttigt. Ingen drar igång spurten. Jag fattar beslutet att försöka dra igång själv ute på cykelbanan. Det funkar ok tills de andra drar igång ute på vägen. Jag ställs inför valet att antingen köra in i kravallstaketet eller bromsa. Jag väljer bromsen och kommer in sist i gruppen på 20:e plats. All in.              

Spurten

 

måndag 9 maj 2016

Lite feta bilder från Fléche

Finväder

Etapp två första backen

Etapp ett

                                  Finalen av etapp två tillsammans med Derk Abel Beckeringh och Patrick Olsen.

Presentation dag ett. Det är kul detta!

Etapp fyra

"Who's the star of the team?" - ehhh...

North west Jylland bike week + Fléche du Sud med landslaget



Nu följer en lägesrapport. En lång jävel. Vet inte men anar det. Bloggen har jag inte haft tid med sedan mitt senaste race i Affligem 24:e april. Ett par dagar efter det packade jag min total massakerade cykelväska för sista gången. Gav den en armbågstackling för att få den att gå ihop. Hoppade på tåget tidigt onsdag morgon och styrde skutan mot Borås. Väl där spenderade jag ett par timmar hos Kalle Zander och Kajsa Persson innan vi påbörjade resan mot Danmark där tre UCI race skulle köras. Jag representerande Upsala CK. Det var kul att hänga lite med gänget igen. Själva tävlingarna var väl inte så mycket att skriva om för min del då resultaten blev DNS, DNF och 41. Efter den senaste tidens misärväder valde gamla cervelon att bråka med mig i stort sett hela helgen. Team Coop Osterhus tyckte det var störtroligt att se mig meka med cykeln mest hela dagarna i hotellkorridoren. Själv tyckte jag det var relativt tråkigt och önskade inget annat än att få sätta hela laget i diket kommande dag. Utan träning i bagaget ställde jag då upp på GP Viborg. Det kändes rätt bra i 15 mil. Sedan fick jag hammaren. Österhus hade 5 stycken med i utbrytningen och lyckades missa pallen. Kul tyckte jag. Sista dagen i danmark gick bättre för min del. Framför allt då det var helgens i särklass lättaste etapp men även med tanke på att jag hade 16 mil i benen sedan dagen innan istället för en timmes rull. Jag hann med en liten utbrytning i början för att sedan se vår utbrytning bli kontrad av dagens grupp. Säkert en-två minuters TV tid blev det i alla fall så nu är det bara att ringa team sky.

Efter 70km rullande i klungan köttade vi på lite grann i kantvinden och ställde av lite folk. Jag kände mig som hemma i gruskanten och behövde aldrig ha ihjäl mig själv för att gå med där. Vi avslutade kalaset på ett trevligt småvarv och efter en hel del styrlindatugg kunde jag gå in 41:a där. Kul avslutning på en problemfylld helg!

Sedan väntade nya friska mil i bil tillbaka till Borås. En halv dags "chill" och sedan vidare till brorsan i Skara. Vi hann både handla och äta mat ihop innan det var dags för mig att åka lite mer bil. Mötte upp FK Lucas Persson och co tidigt tisdag morgon. Dagen efter väntade första etappen av UCI 2.2 Fléche du Sud. Det var en sjukt trevligt stämning i laget under hela veckan och det har man ju lärt sig att uppskatta lite mer nuförtiden. Första etappen var ett kermisliknande kvälls GP i den lilla luxemburgska byn Kayl. Jag var med i några försök inledningsvis, hann krascha lätt i en kurva med 2 mil kvar samt hjälpa Hampus med att ta lite vind innan spurten där det också kraschades. Den här gången big time. Jag hann bromsa. Gled förbi och gled sen in på plats 54.

Inför etapp 1 Fléche du Sud. Belgare finns överallt där det vankas cykeltävling, med kameran i högsta hugg...


Etapp två var betydigt tuffare. Med fler kilometer och fler höjdmeter. Satan vad starka alla var också. Proffstätt i klungan. Obehaglig känsla i backarna första dagen. Jag försökte vara aktiv i början av etappen men missade dagens grupp. Benen tog sig med milen och jag kände mig hyfsat bra sista delen. Vi försökte hjälpas åt lite grann i laget och det var kul. Det är kul att hjälpa cyklister som är starka och trevliga. Vi kom in på småvarven efter 11 mil och här fick jag slita arslet av mig för att gå med över krönet på varvets backe. Tog ett varv i taget och helt plötsligt var det ring i klockan. Gick in i backen med halvsyra och sen väntade fyra svåra minuter. Luckor lite överallt och en fruktansvärd smärta i benen. Klungan spräck som en pärlhalsband och jag hamnade i grupp tre. Jag kräks lite i utförskörningen men hittar nya krafter och attackerar ifrån gruppen med en kilometer kvar till mål och går in 59:a.



Etapp tre skulle ha varit loppets kungaetapp. Det var nervöst vid frukosten. Mer än 3000hm på 15 mil. Jag hade redan fått smakprov dagen innan vad grabbarna i det här racet gick för och det var nu tävlingen skulle avgöras. Trodde alla. Jag kände mig ok första kilometerna och följde ett par försök. Ett par försök räckte för att få ner mig på jorden igen. Vi kör över dagens första "backe" som inte ens räknas som backe i road book. Jag känner mig inte asstark men det är många som har ont. Vi susar ner genom södra luxemburgs bokskogar. Ingen bromsar i onödan. Alla sitter kloss. Jag med. Jag kör i landslaget. Jag tar chansen när den kommer. Jag minns en massa svart rök och skrikande bromsar. Jag hinner tänka att nu kan det nog vara så att någon cyklat in i stenmuren bredvid oss. En-två-tre cyklister faller framför och runt mig. Jag tänker för ett ögonblick att kanske kanske kan jag fixa detta. En hundradel senare släcks hoppet och jag hinner inte bromsa. Jag tror att jag landar på en person och hamnar sedan under min egen cykel. Jag öppnar ögonen kravlar mig ur cykeln. Försöker resa mig men hela kroppen värker. Jag mår illa. Bredvid mig sitter en cyklist från 3M. blodet rinner ner från tinningen och en lagkamrat skriker efter ambulans. Han är vaken. Jag tvingas sätta mig ner igen. Stirrar på förödelsen och kaoset. Kommissarien springer runt som en yr höna. Mekaniker överallt. Vår mek Dennis kommer fram. Hittar cykeln och går igenom den. Han säger till mig att cykla vidare och jag vaknar upp från chocken. Rullar iväg och tänker väl att det var slutet på mitt Fléche du Sud. Efter en kilometer ser jag täten på klungan som har blivit stoppade. Hoppet tänds, men klarar kroppen? Efter mycket om och men blir hela etappen avblåst och det var jag inte ledsen över direkt.




Kroppen återhämtade sig överraskande snabbt från incidenten på ett fysiskt plan. Etapp fyra var även den en backig historia om än något lättare än den tänkta kungaetappen. Om jag hade lidit hårt tidigare i den här tävlingen var det ingenting mot den här dagen. Skulle det visa sig. Hetsigt och oroligt inledningsvis. Lite kaos överlag. Vi äntrade backarna tidigt i loppet. Tempot högt. Riktigt hårt. Efter 30 km är halva laget borta och en hyfsat stor del av klungan. Jag sitter kvar med tänderna i styrlindan. Precis när vi går över dagens första krön punkterar jag fram. Bilarna är utspridda och vi har 20:e bil. Vi byter hjulet och påbörjar jakten tillbaka. Många cyklister hinner passera mig under tiden vilket försvårar arbetet. Vad som också försvårar arbetet är banan som går genom städer, branta backar både uppför och utför. Jag tappar bilen och tvingas köra med andra cyklister mellan varven. Tappar bilar i backar. Spottar och svär. Lyckas efter nån mil komma in på en bil. Det är hårt. Vägen går sakta uppåt. "Måtte denna förbannade klungjävel stanna av snart". Nej! Jag tar mig upp i karavanen men jag ligger på max. Gör några missar tekniskt och tappar platser igen. Det går sakta åt rätt håll och jag är uppe på fjärdebil när vi viker av skarp vänster. Moralen sjunker som ett järnspett i stilla havet. En brant jävla backe. Lång. Nu gör det ont, riktigt ont. Har nu inte längre någon nytta av bilarnas vindsug. I täten kör de föll fulla järn. Jag ser klungan försvinna längre och längre ovanför mig. Vår teambil kommer ikapp mig igen. Där i sitter Lucas. Han får mig att fortsätta kriget lite till. Jag känner hur jag återfår krafterna men efter 10 sekunder är dem totalt väck. Vi är nu 70km in i tävlingen. Jag har legat på rött i stort sätt hela tiden och inte ätit en brödsmula. Jag stånkar och stönar i backen. Lucas ger mig en sticky bottle. Återigen får jag förnyat hopp i ca 10 sek. Backen bara fortsätter. Jag står upp och bänder på lillskivan. Lucas kommer ikapp igen och försäkrar mig om att det bara är en kilometer kvar till krönet. En till sticky bottle. Den är underbar. Som en kortsiktig flykt från helvetet. Ett lyckopiller med 10 sekunder effekt. Tillbaka till verkligheten. Misär. Jag har så ont. Backen planar ut en aning men brantar till igen! Nej nej inte igen. Jag faller för tredje gången ner genom karavanen. Lucas fortsätter att elda på från teambilen. Ger mig en sticky gel också. Sticky gel har ungefär samma inverkan som de tidigare. Men jag anar slutet på tortyren. Kommer ikapp en An post cyklist. Jag vräker mig in på hans team bil. Vi kommer ut på öppna fält. Strålande utsikt. Det skiter jag fullständigt i. Karavanen bakom gruppen framför kör ryckigt. Alla är så jävla less på mig nu. De har sett mitt plågade face i 30 km redan. Jag tappar bilar. Fortsätter mata. Bilar kör om andra bilar och blockerar vägen. Jag tvingas bromsa. Det tär på psyket. Det är inte långt upp nu. Efter några kilometer öppnar det upp sig och nu får det bära eller brista. Jag ansluter till ett 20 tal cyklister där även Mackan Johansson sitter. Det är natt och dag. Här är tempot jämnt och stabilt. Jag är tillbaka i tävlingen. Om än i tredjegruppen. Jag vräker i mig en massa gel och bars. Jag har hopp om att gå med gruppen hem men är inte säker vid det här laget. ca 15 km senare känns läget lite mer stabilt. Benen svarar tack och lov bra för mig trots misären milen innan. Vi går in i en till brant hyfsat lång backe. Nu är jag pigg in i backen. Tempot är chill. Vi ska bara rulla i mål. 500 meter in i backen fastnar en stenjävel mellan däcken och bromsen. Jag flippar ur. Hoppar och stampar. Svär. Tar av hjulet och sätter på det igen. Ingen effekt. Nu blir jag riktigt jävla vansinnig men lyckas få syn på stenen. Det sitter jävligt hårt men väck ska den. BMCs teambil stannar brevid mig. Sten är borta och jag kan börja köra igen. Jag talar om mekanikern i bilen hur jävligt allting är och att jag inte skulle tacka nej till ett bilhäng. De är schyssta och hjälper mig en liten bit upp. Vi kommer ikapp ett par stora ambulanser i backen. Jag tackar BMC så hjärtligt och knuffen och börjar jaga. Det är inte superlångt upp till gruppen men jag tappade en minut pga stenen. Benen känns tack och lov hyfsade. Jag bryter mig upp för backen. Kommer ikapp Jonas Aaen Jörgensen. "hilvides Jevle bage jevel". Jag försöker utstråla nåt sorts hopp när jag kommer ikapp honom men är egentligen bara så jävla nöjd att jag har det mindre hemskt än honom. Jag går ikapp gruppen innan krönet och nu är det i hamn. Jag rullar in som 79 på etappen. Jag är kvar och är så jävla tacksam för Lucas i teambilen som är anledningen till att jag inte la mig ner i diket och dog efter sex-sju mil.

Den sista bilden, på mina Oakley eyeshades. De vilar i Oakley heaven. Jag själv, lyckligt ovetande om vad som ska hända 9km senare


Nu var det bara en etapp kvar. Etapp fem. Vi är bara 99 st på startlinjen. banprofilen är betydligt lättare än tidigare dagar. Team Voralberg sitter på gula tröjan men det är inte avgjort på långa vägar. De sätts omedelbart på prov av tidigare Treak åkaren Alex Kirsch från Stötling. Han går iväg i ett gäng grupper och Voralberg får slita hårt för att hämta in det. Jag vill vara med i utbrytningen men såna som Alex gör det svårt genom att vara hot i GC. Jag, Hampus och Mackan sitter ändå bra med första milen och det är kul att vara med i matchen. Efter typ 20-30 km stannar vi av då gruppen framför gått. Där framme sitter bland annat en 3M cyklist med slagläge på totalen. Framför allt BMC men även drapac och Leopard väljer att jobba åt Voralberg. Vi andra kan bara sitta och vänta. Antingen spurt om seger eller en klungspurt. Med 12 km kvar har vi fortfarande 50 sek upp till utbrytningen. BMC och voralberg sliter sig medvetslösa i tät och lyckas köra i gruppen med 8 km kvar. Hampus vill inte spurta så jag bestämmer mig för att göra en halvhjärtad satsning. Jag går in på 39:e plats tillslut.

Även om det inte är Tour de France är det en jävligt go känsla att gå i mål på hårda etapplopp. två veckorna är helt klart minnesvärda. Intensiva. Första delen av säsong 2016 är nu avklarad och jag är alldeles för "mitt uppe" i allting nu för att kunna reflektera över de senaste månaderna. En sak i taget...