Premiär i provence got damn it

Glömmer bort bloggen då och då men givetvis ska jag rapportera om årets premiär på landsvägen! 

260 mil i bil inledde den intensiva veckan där vi hann med över 500 mil i bil samt hela fem (!) velocipedtävlingar... 

Intressant känsla i benen veckan igenom. Sjuka kontraster om man jämför senaste gången jag tävlade här med Monaco 2015. Att attackera klungan var nästan otänkbart då och jag blev avställd så det small om det hälften av racen men att nu känna sig va bland de starkaste är en fin känsla, däremot vill man ju gärna få ut kapaciteten i resultat också. Det tycker jag ja lyckades med i två av fem race. 

Två första dagarna var rätt odisciplinerade från min sida. Körde huvudlöst. Men man blir ju så jävla taggad! Vad ska jag göra. Kändes som att jag behövde två dagar att leka av mig innan jag kunde börja planera min körning lite. Första dagen var jag visserligen bara 6km från en topp 10 men klungjäveln hann ikapp tyvärr. Dag två i Frankrike var jag inte ens nära en topp 10 utan två pers höll precis undan klungan där jag satt och glodde. I klungan var jag dock inte så mycket under söndagen utan ägnade istället tävlingen åt att försöka vara först uppför backarna där organisationen hade kvar GPM (KOM) markeringarna från dagen innan. Känslan var att några fler än mig missat att DET INTE VAR någon bergspristävling idag för vi spurtade och attackerade varann hela vägen över krönen varje jävla gång. Efter målgång kom speakern fram till mig, la handen på axeln och muntrade upp mig lite med att IMORGON var det minsann en GPM tävling och det var bra pengar också försäkrade han mig glatt. 

CC Etupes lineup och gatsten

Dag tre, Boucles Du Haut Var 3 dagars startade redan på måndagen. Ingen vila, ingen ro här inte. Högre nivå på racet överlag. Höll på att åka av efter 2km då vi gick in i kantvinden. Lyckades spela lite trött där och fick fram ett par fransmän till att dra mig lite över fälten, när jag piggnat till lite stötte jag järnet och tog mig tillbaka till det som var kvar av klungan. Då hade vi inte ens kört en mil. Efter den hårda inledningen var läget under kontroll för mig. Mer än så till och med! Jag hade bestämt mig för att avvakta så länge det gick. Runt 7 pers gick iväg ibörjan och efter 10 mil hade vi kört in en del tid. Banan var kuperad. Uppför var känslan rätt bra. Första minuten in i backarna var lika dryg som jag minns dem 2015. Man går på rött, känslan är att alla är piggare än mig här. En minut in i backen är det som att alla tappar turbon. Alla sänker farten två snäpp för att hålla hela vägen upp men jag behöver bara sänka ett snäpp. Det ledde till att jag oftast gick in i backen långt men gick över krönen högt upp. Nånstans mitt i racet höll jag på att döda mig själv i en överraskande snäv serpentin men överlevde hur som helst tom 10 mil utan problem. Sista 10km var i princip bara uppför. Jag tog mig upp och deltog i attackerna. Monacoåkarna var på plats och dem skulle jag bara köra in! Otroligt nice känsla att psyka ner gamla lagkompisar med jobbiga attacker uppför. Trots att attackerna haglade lyckades vi inte göra oss av med de tråkiga spurtarlagen. De lyckades hålla en konstant halvhård fart sista 5km som ledde till att inte allt för många attacker haglade. Målgången var brant och smal genom den lilla byn Tourtour med målgång på toppen. Det var bara svagt svagt uppför och vi höll säkert 40 blås tom en kilometer kvar. Jag tog mycket vind här. Kunde pressa på hårt, sluta trampa en sekund och rensa benen på syra. Försökte bryta mig in i spurtarlagens tåg. Det funkade rätt bra men det var inte långt ifrån helvetet vid ett par tillfällen. Jag hade ett stup på min ena sida vägen och fem biffar på den andra. Vi ska passera en rondell innan flame rouge (1 km kvar) och på nåt sätt hittar jag en lucka på läsidan (!) och tar rondellen på "fel" sida. "Fel"  Sida visade sig vara "rätt" sida den här gången! Det blev för tight att cykla mainstream! På fel sida fick vi spelrum och nu var jag topp fem. Aix en provence laget ligger på rad bredvid mig och nån liten jävel får för sig att klämma sig in på andra sidan och hakar i en stenmur. Jag kan nästan känna smaken av asfalten men lyckas hålla mig uppe. Täten bara kör. Jag med. Nu är det bara max som gäller. Vi hämtar in utbrytningen på de smala gatorna och jag är nära att fälla allihop när vi sicksackar oss upp. Med 100 meter kvar kollar jag bakåt och ser att ingen hotar. Jag har fortfarande 10 åkare framför mig och en av dem går jag förbi bara nån meter efter mållinjen! Inte 1:a men väl 11:a. Strax innan mål ser jag Alexis Brynel sträcka upp armarna i skyn. Lägg det namnet på minnet... 

100 meter kvar till mål i Tourtour, etapp 1 Boucle du Haut Var

Allt man behöver

Återhämtning är A och O på etapplopp. Nu körde inte vi etapplopp men då vi tävlade i fem endagarsrace i rad blev det som ett etapplopp och till o med hårdare. Jag tror aldrig jag varit så seriös med min kosthållning och återhämtning som nu. Rutinerna slipades på Gran canaria i januari och jag hade inte det minsta svårt med att genomföra det i Provence heller. Efter målgång var det snickers och småostar som gällde varje dag. Gärna 3-4 snickers och 4-5 småostar kunde slinka ner ganska omgående. Hade jag fått i mer mat hade jag ätit det också men ca 1000 kcal motsvarar det iallafall räknade jag ut. Väl tillbaka i huset drack jag en halvliter vatten med 10mg BCAA och efter det en ny flaska med vitamintillskott. En liter vatten, aminosyror, vitaminer och 1000kcal mat och sen står man sig fint till middagen! 

Dag två i Boucle du Haut var var inte riktigt lika kuperad som dagen innan. Inte lika kul för mig heller men jag är ändå riktigt nöjd med min insats här. I princip hela startfältet var fräscht varje dag vi stod på startlinjen. Det medförde att taktiken måste anpassas efter detta. Jag valde att avvakta första timmen för att försöka "vakna till". Den här dagen körde vi inte in utbrytningen tyvärr utan hela 18 pers gick iväg utan min närvaro. När vi gick in i dagens längsta stigning efter ca 80km ville jag gå loss. Fransmännen satt som blodiglar på rulle men tilllslut var jag solo. Satt ner och stötte. Väcker inte lika stor uppmärksamhet. När väl luckan uppstått trampade jag gasen i botten. Benen kändes riktigt bra och eftersom det lutade lite uppför kunde de inte hjälpas åt lika bra där bakom. När jag börjar närma mig krönet av den backiga delen ser jag en Martigues åkare jagandes bakom. Klungan är längre bak. Jag väntar in honom och sedan kör vi fyra mil partempo. Klungan är över två minuter efter oss och framåt ökar avståndet till runt fyra minuter. Ingemansland kanske det kallas. Väl i "spurten" hamnade jag i tät sista 500 meterna men ville ändå testa benen all in så jag drog igång helhjärtat i den lilla målbacken. Snubben fick kramp direkt och jag vann den feta spurten om 19:e plats LÄTT... 

Go o glad

Sista dagen i frankrike blev tyvärr inte mycket att skriva hem om för min del. Kände mig krasslig redan dagen innan och efter 40 minuters utbrytningsjakt sista dagen var det som om krafterna bara rann ur mig. Jag bröt och åkte tillbaka till stugan. Väl där fixade jag lite mat åt grabbarna och sov en stund. Det behövdes för redan samma eftermiddag bar det hemåt 250 mil nonstop! 

Nu är jag åter på benen igen och har börjat träna för fullt igen. Benen är snabba och snabbare ska de bli. Härnäst väntar Flandern i mars! Blir riktigt kul det.